ThimBenner

Har ni sett Simpsonsavsnittet där dom bråkar om vem som ska gå ut med soporna? Där dom fyller papperskorgen så mycket att det bildas ett stort berg av sopor i toppen?

Vi har ungefär samma problem nu... Se själva:

Alla vägrar vi gå ut med den. Vi låtsas som att den inte är full. Som att alla sopor i inte existerar. Som att det bara är en helt vanlig halvfull papperskorg som det går att proppa ner betydligt mer skräp i.

Jag t.ex. placerade snyggt i det där smörpaketet som ni ser på toppen. Med försiktighet och koncentration som en korthus-byggare la jag sakta, sakta ner det på toppen och granskade det sedan ihärdigt i fem-sex sekunder. Som att jag väntade på att hela berget skulle falla ihop. Nöjt noterade jag sedan att allt låg stilla och att papperskorgen absolut inte var full. Det fanns mer plats kvar, och därför var det inte min uppgift att gå ut med påsen. Man kan ju inte gå ut med halvfulla soppåsar liksom?

Nu är dock frågan vem av oss som kommer dra det kortaste strået och tvingas gå ut med påsjäveln. Jag gissar på pappa.

Ibland är han nämligen, så att säga, "bitchen" i den här familjen och Andrea har delvis lite för bra kontroll på honom. Därför kommer han troligtvis få se sig slagen innan kvällen är slut, och med ett bittert ansiktsuttryck tvingas lufsa ut med soppåsen. Tyvärr pappa. Jag hoppas jag får fel.


//Benner

Jag och Thim har någonting. Vi har det här lilla extra, nästan kemiska, som gör att två människor inte behöver tala med varandra. Vi vet.

Man vet vad den andra tänker och ibland räcker det med en liten nick eller ett leende. Man förstår ändå. Vi behöver inte ens se varandra för att känna av den andres närvaro.

Idag var ett lysande exempel på detta.

Jag satt i bilen, på väg mot Tumba för att kolla på Djurgården - Ljungskile hemma hos Jonte. När jag åkte förbi Tullinge Centrum så fick jag en känsla av att någon jag kände satt i 713s väntkur och väntade på bussen. Jag skickade därför långa blickar in i den när jag åkte förbi. Vem tror ni jag såg? Jo, Thim såklart.

Med hörlurarna i öronen satt han där på bänken, djupt försjunken i sin ipod. Jag försökte få ögonkontakt men misslyckades. Det var nästan som att ipoden hypnotiserade honom och slukade honom fullständigt.

Därav skickade jag ett sms till honom.

Benner till Thim:

Såg dig vid bussen din pajas :D

Thim till Benner:
Vet du vad som är ännu konstigare? Att jag tänkte på att du kanske åkte förbi, även fast jag inte såg din bil.

Benner till Thim:

Shit :O vilken jävla grej! Jag åkte pappas bil.

Thim till Benner:
A okej. Det är lite jesusgrej.

Benner till Thim:

Skojar du? Det är jesusgrej som fan! :D

Förstår ni? Det är ju helt sjukt.

Om ni undrar över ordet jesusgrej så är det hämtat från filmen "Smala Sussie". För övrigt världens bästa svenska film. Om man nu kan säga så... Kanske räcker med att säga "Sveriges bästa film"? Skit samma.

En jesusgrej är i alla fall en oerhört mäktig och övernaturlig grej. Ett mirakel liksom.



//Benner

Jag har under den senaste tiden börjat hälsa på allt oftare hemma hos min kusin Jonte. Oftast för att kolla på fotboll när Djurgården spelar, eftersom han har alla kanaler. Varje gång jag hälsar på så träffar jag även hans härliga familj.

Jontes mamma, moster Mathilda, brukar ofta ta upp bloggen i samtalen. Hon vill nämnas lite oftare, något som hon faktiskt förtjänar. Problemet är att jag alltid glömmer bort.

Under mina senaste besök har jag dock märkt att jag får mer och mer uppvaktning och uppmärksamhet för varje gång jag är där. Som att försöken till att smöra till sig ett inlägg bara blir allt intensivare från mosters håll. Detta är något som jag så att säga har utnyttjat.

Först hade jag tänkt låta detta fortgå tills jag verkligen fått en rejäl muta. Kanske Jontes rum t.ex. Det skulle ju faktiskt vara ganska praktiskt att ha ett extrarum där menar jag. Om moster inte skulle vilja gå så långt skulle jag nog även kunna tänka mig att mötas någonstans på mitten, och ta Jontes lillebror Rasmus rum istället. Visst, det är något mindre, men ack så mysigt!

Nu har jag dock kommit till insikt med hur illa jag faktiskt har utnyttjat detta läge. Därför går det här inlägget (helt utan mutor) till Dig Mathilda, världens bästa moster.


//Benner

Jag och Faik har börjat med en ny grej. Vi kallar den kort och gott för "impuls-bio".

För att gå på impuls-bio krävs inte särskilt mycket förberedelse. Grejen med det hela är ju faktiskt att det ska ske impulsivt. Man ska bara låta det hända liksom.

Vid ca. 20:40 ska någon (i detta fall Faik), kläcka ideén om att gå på bio. Filmen ska börja vid 21:00.

För att ytterliggare fördröja processen och förstärka stressmomentet bör den tillfrågade först vara aningen tveksam, och överväga för- och nackdelar i ca. fem minuter. Detta ökar dessutom spänningen.

När player 2 (den tillfrågade) väl har fattat ett beslut är det gasen i botten till bion som gäller. Den tillfrågade ska innan dess även ha hunnit fråga om dom inte ska ta det på söndag istället, varpå idé-kläckaren ska dummförklara den tillfrågade. "Det förstör hela grejen ditt dumhuvud", är en bra kommentar.

Väl på plats är det sedan bara att luta sig tillbaka och åtnjuta filmen, samtidigt som man gång på gång intalar dig själv hur jävla härligt spontan man är, samtidigt som man ler nöjt åt sig själv.

Jag tror jag och Faik ska börja göra det här oftare. Vi är ju så fruktansvärt spontana.


//Benner

Som ni säkert har märkt så uppdateras bloggen inte lika ofta längre. Jag ber om ursäkt, ingen är ledsnare än vad jag är över detta.

Anledningen är helt enkelt att vi båda för tillfället satsar helhjärtat på våra studier at the moment. Varje dag spenderar vi flera timmar sittandes, djupt försjunkna i våra skolböcker.

Under en av Thims sjuk-dagar från skolan ryktas det till och med om att han pluggade 17 timmar i sträck. Han förtjänar en eloge för det! Även fast ryktet kanske saknar trovärdiga källor.

Själv ägnar jag varje dag 3-4 timmar åt intensiv-pluggning. Resten av tiden mjuk-pluggar jag lite lätt.

Okej. Det är kanske inte såhär det ligger till... En mer rimlig förklaring vore kanske den som jag gav till Henke, nämligen att jag saknar inspiration, ambition och motivation. Tyvärr, men så är det.

Det kommer väl snart tillbaka. Förhoppningsvis.


//Benner

Varje gång som pappa inte hör vad jag säger brukar jag efter ett par försök tappa tålamodet och skrika det åt honom. Jag tror alla reagerar på ungefär samma sätt.

Varje gång jag skriker på honom svarar han dock på samma sätt. Han säger: "jaha, nu är det hormonerna som spökar igen. Jag kanske inte har berättat för dig att jag har nedsatt hörsel på ena örat?!". Sedan ser han ynklig och irriterad ut.

På det här viset gör han så att jag får dåligt samvete för att jag skrek. Något jag egentligen inte borde behöva få, eftersom jag faktiskt på ett tålmodigt sätt försökt att med normal samtalston säga det två-tre gånger innan jag skrikit. Vad lämnar han mig för alternativ liksom? Om han inte kan uppfatta min normala samtalston så måste jag ju skrika för att han ska höra!

Nu är dock platserna bytta. Jag har nämligen, till följd av mitt topps-missbruk, lyckats skaffa mig en propp i örat. Därav är jag till hälften döv. Det enda jag kan uppfatta med mitt högra öra är, förutom ständiga susningar, nämligen skrik. Då det ständigt smärtar i örat funderar jag även på om inte trumhinnan är skadad.

Hur som helst. Nu ska jag ta vara på situationen. När pappa försöker sig på att prata med mig nästa gång ska jag svara "va?", en tre-fyra gånger tills hans tålamod rinner över och han skriker varpå jag ska säga: "jamen trevlig ton... jag kanske inte har berättat för dig att jag är halvt döv din okänsliga skrikande gubbe!?"

Därefter ska jag se skärrad och sårad ut och lämna rummet. Det kallas hämnd.


fotnot: min pappas hörsel är inte så dålig som han själv och denna text får det att låta som.


//Benner

"Henke Larsson ligger ner...... ...nej jag såg fel, det var visst Makondele"

Citerat kommentatorn på radiosporten.


     
      Makondele               Henke

Jo, dom är ju fruktansvärt lika...


//Benner

Har ni någon gång tänkt på den där cigarettändaren i bilen? Kanske lekt med den lite sådär.

Det har i alla fall jag gjort.

Har ni någon gång testat hur snabbt den blir varm?

Det gjorde jag idag... Det är i dom här lägena som pappa bara skakar på huvudet åt mig och ifrågasätter hur gammal jag verkligen är. "Vafan Benner, sånt där gör treåringar, inte artonåringar...", brukar han säga.

Det var nämligen så att jag satt själv i bilen och väntade medan pappa var inne och handlade. I dessa lägen kan man ibland bli lite rastlös och börja pilla på grejer. I det här läget valde jag cigarettändaren.

När pappa kom tillbaka till bilen hittade han mig halvt liggande i passagerarsätet i djupa plågor. Jag hade tryckt ner knappen i ca. en sekund och sedan tagit upp den och, som ett nyfiket litet barn, känt på den med fingret.

Cigarettändaren hade självklart blivit förjävla varm bara av den lilla sekunden.

"Man kan inte lämna dig ensam i bilen i fem minuter utan att något händer" sa pappa uppgivet.

Vad har vi då lärt oss av detta?

Jo. En cigarettändare i en bil blir fruktansvärt varm redan efter någon sekund. Dessa borde faktiskt förbjudas, dels för att någon kan komma till skada och dels för att det är oerhört äckligt när folk röker i bilen.

Jag är dock inte ensam i familjen om att vara brännskadad. För två timmar sedan var det nämligen dags för Andrea att bete sig som en treåring. Hon petade lite men fingret på kolet i grillen efter att den tänts.

Vad har vi då lärt oss av detta?

Jo. Man pillar inte på kolet med händerna efter att man tänt på.

Nu är frågan: vem av oss var egentligen den dummaste?


//Benner

Ikväll var det för andra helgen i rad dags för en spelkväll. Jag och grabbarna har nämligen blivit tillfälliga nykterister. På kvällens program stod monopol och jag stod som värd.

Mogna nog att snacka pension? Kanske det...

I alla fall. I fördel av hemmaplan kände jag mig ganska säker på vinst. Nästan så säker att jag tyckte det var lönlöst för dom andra att delta.

Men ack så jag misstog mig. Hemmaplanen hjälpte mig föga, och efter ca. två timmars spel vart jag förste man att lämna tävlingen. Detta efter ett antal besök på Jinders Norrmalmstorg och Centrum. Jinder bara hånflinade och lät mig inteckna och överlämna gator till skamliga priser. När jag slutligen fick kasta in handduken skrattade han mig rakt i ansiktet. Sådan är han, den där Jinder.

Dryga kvarten efter mig fick även Faik lämna spelbordet och en kort stund senare hade Jinder även avrättat Angelo och stod därför som segrare.

Jag får ta och gratulera, det var faktiskt en snygg uppvisning av herr Jinder.

Efter spelet hade vi grabbar fått nog av vår nya tråkiga stil och började istället ragga fester... Det gick sådär. Ingen ville ha med oss att göra. Speciellt inte med Angelo, som var vår flitigaste fest-raggare.

Efter en halvtimme av halvhjärtade försök fick vi slutligen ge upp och vi bestämde oss för att avrunda kvällen.

Nu ser vi istället fram emot nästa helg, då vi kanske hittar på något annat. Vad sägs om en bridge-kväll hos Jinder kanske? Eller lite bingo hos Faik? Vi får helt enkelt vänta och se vad det blir...


//Benner

På pappas jobb har dom för någon vecka sedan börjat med någon typ av stegräkning. Alla på dom olika kontoren har fått varsin stegräknare som dom ska använda varje dag. Det är en tävling.

Det kontor som först går så långt som krävs för att komma till Paris vinner. Priset är okänt. Jag gissar dock på att priset är en enkel flygbiljett från Paris till Stockholm. Jag menar, har dom lagt ner så mycket tid och energi på att ta sig till Paris så borde dom ju i alla fall få en flygbiljett hem.

Pappa lägger ner mycket energi på tävlingen. Han går verkligen in för det. Vart han än tar sig så bär han på den där stegräknaren. Han satsar på vinst.

Lite då och då går han till och med så långt att han tar stegräknaren i handen och skakar den. Ni vet, så där frenetiskt. Sedan ler han nöjt.

Hans arbetskamrater gillar det dock inte. Dom upplever det som fusk eftersom varje skak räknas som ett steg.

Jag tycker det känns larvigt. Pappa testar ju bara stegräknarens trovärdighet.

I alla fall. Jag undrar hur dom har räknat ut hur många steg det är till Paris. Jag menar, har någon provgått?

Vilken väg rör det sig i så fall om? Vägen över Öresundsbron och sedan ner i Tyskland via Danmark? Eller är det fågelvägen? Hur har någon i så fall lyckats räkna antalet steg fågelvägen? Rör det sig om någon väg via färja? Och i så fall; hur många steg räknas i så fall färjetransporten som?

Tävlingen beräknas vara klar till september. Västeråskontoret är nog favoriter. Dom är flest.

Jag hoppas dock att pappas Södertäljekontor vinner, och att priset är på några miljoner kronor. Det skulle bli väldigt lägliga födelsedagspengar nämligen, eftersom jag fyller år i september...

Så därför säger jag nu bara: SKAKA på pappa!


//Benner

Imorse när jag klev upp och gick ner till nedervåningen för att äta frukost så märke jag något ovanligt. Pappa och Andrea verkade nämligen ovanligt trötta och sega. Kan ha berott på att dom var ute igår, kan ha berott på att dom var lite småsjuka. Inte vet jag.

Plötsligt kände jag i alla fall en stark känsla av vuxenhet. En känsla av att jag behövde ta hand om situationen i det här huset. Helt enkelt en känsla av ansvar. Därav erbjöd jag mig, helt spontant, att laga middag ikväll.

Jag åkte iväg och handlade, tog på mig oömma kläder och gjorde därefter "en Phillip". D.v.s. lagade pizza.

Ett tag planerade jag att tvinga alla familjemedlemmar att ringa mig och beställa pizza, varpå jag skulle säga: "okej. Tio minoter.". Det kändes dock lite överambitiöst så jag skippade det.

Efter att ha knådat, kavlat, skurit, rivit, slitit, och tramsat i ungefär 1½ timme var allt klart.

Resultatet var bra. Helt underbart till och med, för att uttrycka det milt. Alla var nöjda.

"Fan Benner, jag tror du kan bli veckans grabb den här veckan!" sa pappa stolt.

Jag log. Njöt. Gav Robin hånfulla blickar och njöt därefter lite mer. "veckans grabb" är nämligen en titel som jag aldrig får i den här familjen.

30 minuter senare var det dock slut på mitt njutande. Robin hade återtagit titeln efter en blixtsnabb städning av sitt rum. Snacka om att snabbt hämta sig från ett underläge. Det går nästan att jämföra med hur råttorna AIK vände 0-3 till 3-3 på tio minuter i derbyt mot Djurgården 2003, med enda skillnaden att AIK (Robin i det här fallet) även hann med att göra 4-3 den här gången. Jag var i chock.

Robin bara log och ryckte på axlarna sådär oskyldigt som bara han kan och sa någon i stil med "äh, det var väl inget!".

Jag höll tjurigt med honom. "Nej, det var verkligen ingenting!" sa jag och gav pappa skeptiska blickar för att försöka återfå den gula ledartröjan som jag för en halvtimme sedan haft på mig.

Pappa höll dock inte med. Han tyckte det var något. Han började till och med snacka om högre veckopeng åt Robin.

Sedan dess har jag gått runt här i huset och gett Robin griniga "vänta-du-bara-blickar". Snart kommer nämligen en ny söndag. En ny söndag med en trött Pappa och en trött Andrea. En ny söndag då jag erbjuder mig att laga mat.

En ny söndag då NÅGON kommer få en pizza som har blivit träffad av ett antal spottloskor och, om han fortsätter med denna rövslickande stil, kanske även en pizza som har utsatts för ett litet, litet runk.


//Benner

Förlåt att vi inte har skrivit. Här kommer en liten uppdatering över dom senaste dagarna, med allt som ni har missat:

- Jag, Faik, Jinder och Danne hade en liten grabbkväll hemma hos den sistnämnde och spelade TV-spel och vanliga spel. Danne vann nog mest.

- Faik ville inte gå med in och handla chips och läsk när vi var på Willys. "Jag bantar", sa han.

Väl hemma hos Danne åt Faik hälften av chipsen och drack ca 1½ liter läsk. Jag, Jinder och Danne misstänker nu att Faik helt enkelt inte hade några pengar kvar till chipsen och läsken efter en dyr torsdagskväll...

- Pappa vann över mig när vi tävlade om att slå bollen närmast flaggan på golfbanan. Det handlade självklart om en läggmatch från min sida. För familjefriden liksom.

- Jag drömde att Thim skrev ett skitargt inlägg i bloggen, riktat rakt mot mig. Han var upprörd över att jag aldrig körde honom till skolan och tog därför extremt hårda ord i munnen. Jag överväger nu att börja köra honom, i alla fall 2-3 dagar i veckan.

- Jag startade taxiverksamhet och körde Dannes flickvän och hennes kompis från Södertälje. Jag tror jag har en framtid inom branschen. Senare i veckan tas beslut om Taxi Benner AB:s fortsatta verksamhet.

- Jag läste följande på Lasse Anrells sida i Sportbladet: "AIK plays its second league game tonight against Elfsborg without its reigning current best player - Dulee Johnson."

Citatet var hämtat från Dulees egna hemsida. Jag skrattar fortfarande!


//Benner

Idag var jag och Faik i stan för att inhandla lite kläder inför kvällens skiva. Det gick helt okej.

På hemvägen gick Faik förbi pressbyrån för att betala av sina trängselskattavgifter. Faik berättade vilket registreringsnummer han har på bilen och sitt namn och tog därefter upp ett par tjugolappar i väntan på vad killen i kassan skulle säga. Killen i kassan kollar på skärmen, säger "aa det stämmer", tittar ner på skärmen igen och säger därefter "det blir 1900 kronor då".

Både Faik och jag stelnade till. ETTTUSENNOIHUNDRAN KRONOR!

Faik säger sitt registreringsnummer igen för att kontrollera att killen i kassan verkligen slagit in rätt.

"Japp, det stämmer", säger killen i kassan och börjar nu bli lite otålig. Han rör dock inte en min. "som sagt, 1900 kronor tack".

Faik är helt förstörd och jag är i chocktillstånd. Hur fan har han lyckats med detta? Efter ännu en kontroll av registreringsnumret ger vi upp och Faik säger att han betalar en annan gång.

När vi börjar gå bortåt spricker dock killen i kassan upp i ett garv och informerar oss om att han bara driver. "haha, det blir 40 kronor".

Både Faik och jag börjar skratta och Faik pustar ut. Den här killen har ju humor.

Vår nya polare i kassan berättar nu hur kul det är att driva på det här sättet med gamla tanter. "Ofta är det deras söner som har använt bilen, så tanterna blir alldeles förstörda när jag säger 1900 kr. Skit kul!"

Jag och Faik lämnar pressbyrån bakom oss och styr med ett leende på läpparna stegen mot tåget. Vi känner båda att detta var den skönaste, kallaste och osvennigaste pressbyråkillen vi någonsin stött på. Framför allt den kallaste. Han rörde liksom inte en min under sitt lilla spratt.

Btw. Som om det inte vore nog med att vi träffade denna sköna snubbe i pressbyrån så är jag nästan säker på att vi även stötte på Siggi Jonsson utanför MQ i gallerian. Jag är säker till 99,9%. Jag menar, det kan ju ha varit någon som var fruktansvärt, fruktansvärt lik honom. Då menar jag verkligen fruktansvärt lik. Men det tror jag inte. Det var han.

Det var mäktigt. Riktigt mäktigt. En av de största upplevelserna i mitt liv. Då ska vi ändå tänka på att jag har stött på ganska många kändisar i mina dar.

Nu när jag har träffat honom kommer kanske till och med David få lite respekt för mig. Kanske.
 

//Benner

Okej. Folk är förjävla upprörda över att Holland-inlägget aldrig kommer. När jag säger "folk" menar jag David...

Jag kände mig bara tvingen att använda mig av substantivet "folk" då det lät aningen klent att säga "David är förjävla upprörd". Kändes som ingen skulle bry sig liksom. Att det skulle bli en situation då ni tänkte: "Jaha, det var väl synd för honom".

På det här sättet känner jag att ni alla är en del av "folk". Då känner ni er som en del av inlägget.

Ibland är jag för smart alltså.

Tyvärr kommer inget Holland-inlägg nu heller. Jag tror jag vill dra ut lite på spänningen liksom. Kanske skriva det tillsammans med Thim. Eller nått.

Imorgon är det dags för vår studentskiva. Efter fyra vilodagar sedan Holland är vi alla återigen laddade för att festa.

P.g.a. min studentskiva är det kyligt mellan mig och min "nästan flickvän" Denise. Jag hade nämligen glömt bjuda henne. Oflyt. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt och be om ursäkt här. Vi ska ju trots allt gifta oss när vi blir 21.

Efter succén med Danne-dikten tänkte jag försöka göra om bedriften, och förhoppningsvis nå samma fina resultat. Därför har jag nu skrivit en Denise-dikt.

För att verka lite djup och poetisk har jag döpt dikten till "kvisten". Lite spännande och hemlighetsfullt sådär. Ingen, inte ens jag själv, vet varför. Men det är så det ska vara. Djupt liksom.

Här kommer den:

Förlåt mig nu Denise,

Jag har varit en gris.

Jag vill inte att vårt förhållande ska vara på is,

Jag vill nämligen ha dig vid min spis, och jag vill ta dig till Paris.

Jag vet att jag gjort fel, och jag har insett mina brister,

Det är bara du som gör mig hel, jag är som fast vid klister.

Jag hoppas du förstår,

Vi ska ju gifta oss om tre år.

Vi kan fixa det här, det har jag på känn.

Lämna mig inte nu till fördel för vår tyska vän...

Nu är det bara att hoppas på det bästa...


//Benner

Okej. Nu är det kanske dags att bryta tystnaden här.

Dagen innan vi reste gick det inte att logga in på sidan, vilket var synd. Jag hade nämligen många bra bloggar på gång.

Än värre vart det i Holland. Det gick nämligen inte att blogga från utlandet eftersom det var någon felaktig inställning på våra telefoner... Allt sket sig helt enkelt!

Tror vi får ta ett snack med bloggmanager-marre om detta. Det bör ju vara lite av en bloggmanagers ansvar att allt ska fungera menar jag!

Hur som helst. Holland var otroligt roligt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans... Vi ska försöka knåpa ihop någon form av sammanfattning. Håll ögonen öppna.

Men men, nu vet ni i alla fall att vi är tillbaka och att vi lever!


//Benner