ThimBenner

Imorse när jag klev upp och gick ner till nedervåningen för att äta frukost så märke jag något ovanligt. Pappa och Andrea verkade nämligen ovanligt trötta och sega. Kan ha berott på att dom var ute igår, kan ha berott på att dom var lite småsjuka. Inte vet jag.

Plötsligt kände jag i alla fall en stark känsla av vuxenhet. En känsla av att jag behövde ta hand om situationen i det här huset. Helt enkelt en känsla av ansvar. Därav erbjöd jag mig, helt spontant, att laga middag ikväll.

Jag åkte iväg och handlade, tog på mig oömma kläder och gjorde därefter "en Phillip". D.v.s. lagade pizza.

Ett tag planerade jag att tvinga alla familjemedlemmar att ringa mig och beställa pizza, varpå jag skulle säga: "okej. Tio minoter.". Det kändes dock lite överambitiöst så jag skippade det.

Efter att ha knådat, kavlat, skurit, rivit, slitit, och tramsat i ungefär 1½ timme var allt klart.

Resultatet var bra. Helt underbart till och med, för att uttrycka det milt. Alla var nöjda.

"Fan Benner, jag tror du kan bli veckans grabb den här veckan!" sa pappa stolt.

Jag log. Njöt. Gav Robin hånfulla blickar och njöt därefter lite mer. "veckans grabb" är nämligen en titel som jag aldrig får i den här familjen.

30 minuter senare var det dock slut på mitt njutande. Robin hade återtagit titeln efter en blixtsnabb städning av sitt rum. Snacka om att snabbt hämta sig från ett underläge. Det går nästan att jämföra med hur råttorna AIK vände 0-3 till 3-3 på tio minuter i derbyt mot Djurgården 2003, med enda skillnaden att AIK (Robin i det här fallet) även hann med att göra 4-3 den här gången. Jag var i chock.

Robin bara log och ryckte på axlarna sådär oskyldigt som bara han kan och sa någon i stil med "äh, det var väl inget!".

Jag höll tjurigt med honom. "Nej, det var verkligen ingenting!" sa jag och gav pappa skeptiska blickar för att försöka återfå den gula ledartröjan som jag för en halvtimme sedan haft på mig.

Pappa höll dock inte med. Han tyckte det var något. Han började till och med snacka om högre veckopeng åt Robin.

Sedan dess har jag gått runt här i huset och gett Robin griniga "vänta-du-bara-blickar". Snart kommer nämligen en ny söndag. En ny söndag med en trött Pappa och en trött Andrea. En ny söndag då jag erbjuder mig att laga mat.

En ny söndag då NÅGON kommer få en pizza som har blivit träffad av ett antal spottloskor och, om han fortsätter med denna rövslickande stil, kanske även en pizza som har utsatts för ett litet, litet runk.


//Benner