ThimBenner

Ungefär sådär har jag föreställt mig denne "Kodjo". Förstår ni mitt mindfuck nu?!

//Thim

Jag lyssnar ofta på P3 på jobbet, och då på "morgonpasset" med bl.a. Kodjo.
Jag har alltid föreställt mig Kodjo som den typiska svennen, möjligtvis att han har lite chilienska rötter, och antagit att "Kodjo" är ett smeknamn från gud vet vart.
DÖM av min förvåning, nej CHOCK, när jag snubblade över denna video:

Han HAR ju inte en svart röst, hur kan han då VARA svart? Mitt huvud får inte ihop det här. ÄR det dubbat?


//Thim

Alla har ju ett favoritklipp på YouTube, de där klippet man kan se om och om och om igen.
Jag tänkte dela med mig utav mitt, och försöka sätta fingret på varför just detta klippet är så otroligt bra att det förtjänar en plats i denna blogg.

För de första så ska det förklaras att det är en live-inspelning från Annexet, när kent framför sin troligtvis största låt, "Mannen i den vita hatten (16 år senare)", som ligger som avslutningsspår på skivan "Du & jag döden" från 2005. Inspelningen är ifrån vårturnén iår.

Innan ni börjar titta så vill jag be er att maxa volymen, eftersom musik gör sig bäst när det är på gränsen till outhärdligt högt.

Till klippet då. När frontmannen Jocke Berg står där med sin akustiska gitarr och hjärtat i bakgrunden sakta slår sina slag, så vet ALLA vad som komma skall. Det är det ultimata klimaxet som väntar. När sen trummisen Markus Mustonen räknar in "en, två, tre, fyr!" och smäller av vad som av många klassas som Sveriges genom tiderna bästa låt, så är alla med på noterna. Jocke tar ett par steg framåt och kör sin patenterade "kom igen nu!" viftning med händerna.
Melodin som spelas här, är för mig melodin för frihet. Jag känner en enorm frihet, en lättnad när jag hör den.
Sen tystnar det ner och versen går igång. Från första orden; "en bänkrad i en rastlös sen april", så är alla 5000 människor där ute med. Dom är en del av det här. Folk skriker rakt ut, av lycka, hoppas jag. Versen är väldigt lugn, men trappas upp mot slutet och återgår till den där "frihets-melodin" och jag kan bara tala för mig själv, men man KAN inte låta bli att inte ryckas med. Någon tjej skriker rakt ut och man får tankarna på hur man sett folk skrika och svimma under Beatles-spelningar.
Vers igen, den där upptrappningen igen. Och sen tar Jocke av sig gitarren och det är NU, det är nu som kent blir sådär bra som bara kent kan bli och allting blir.. ja de blir snudd på obeskrivligt. Man vet att "shit's about to go down". 
Scenen dränks i ett hav av rött ljus, versen om en pojke han aldrig kände, som tänkte tankar han aldrig tänkte, om känslor som slår och spränger och en vardag full med hån. "ja vi va alla en gång små". Han sitter på knä, bara decimeter ifrån front row och fullkomligen älskar med publiken. Det är en fin stund, en känslig stund. Sen ett gitarrsolo från Sami Sirviö som är EXAKT vad man vill ha av ett gitarrsolo: kort, känsligt och helt jävla otroligt bra. Jocke dansar runt, han hoppar, han eldar igång publiken än mer och sen nästa vers, än bättre än den förra. "jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös", "jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö", "men älskling vi ska alla en gång dö". Jag vet att det är många utav dom 5000 åskådarna som gråter här, som tagit ut sig maximalt emotionellt sett. Dom gråter utav både lycka och sorg, för dom har alla ett speciellt minne till den här låten. Vad några utav dom inte vet, när den sista refrängen klingar ut, är att det inte är slut än. Det är den perfekta låten, med de perfekta slutet och ÄNDÅ blir de bättre än såhär.
Pass på, 06:26, "ja vi ska alla en gång dö, ja vi ska alla en gång dö", sen basen från Martin Sköld som pumpar på, precis som hjärtat bakom trummorna. Och vad folk inte har en aning om, är att dom nu ska få höra det mest genialiska som skrivits på det svenska språket.

Extravers nummer ett:
"Det jag vill ha kan inte köpas, inte stjälas, fås till lås
det jag vill ha kan inte ägas, det är så mycket större än så
jag kastar pappersplan från höghus, mot en gnista gömd i snön
jag måste tro att det kan hända, jag måste drömma min egen dröm

för du och jag ska aldrig dö, nej du och jag ska aldrig dö"

Återigen står han längst ut på scenen, pekandes på alla oss, och just då är man säker: "vi ska aldrig dö".

*BAM BAM BAM*, Jocke spritter av energi och hoppar runt och ut från taket flyger tusentals röda svalor. Det är här klimaxet inträffar. Jag kan inte sätta ord på känslorna i detta läge.

Och när den andra extraversen klingar ut:
"det vi har ska aldrig dö, nej det vi har ska aldrig dö"
Mitt hjärta slår lika tydligt och hårt som hjärtat på scenen.
Där står vuxna och barn, tjejer och killar, fulla och nyktra, och bara håller om varandra. Dom har bevittnat bland det vackraste som går att uppleva inom svensk musik, och det enda dom kan säga till varandra är "du och jag ska aldrig dö".

För att summera det hela så drar jag ett citat utav Jocke Berg själv: "ibland är de vackert"

PS1. Ja, jag är medveten om den tondöva killen som sjunger på 06:00 DS1
PS2. Nej, jag är INTE den tondöva killen DS2


//Thim

HUR skriver man seriösa blogg-inlägg? Ska jag ge tvätt-tips? Ska jag ge er några hemliga recept? Ska jag skicka ut små visdomsord?

Lufttorka hellre än torktumla
Bacon funkar till ALLT
Kids, don't smoke


//Thim

Oftast skriver vi något lagom kul sådär, något vi varit med om under dagen. En obetydlig sak som vi valt att se genom våra mest ironiska glasögon och sedan delat med oss om vad vi sett.
Nu är det så att det inte händer så mycket i en 21-årig diskplockares liv en kall oktobermånad.

Faktum är att det händer så lite så jag mestadelen utav tiden mest bara ligger just här, i min säng, och stirrar upp i taket. Sen låter jag tankarna flyta runt, mer och mer. Man kan komma på sånna otroliga saker när man gör så.

Nu har jag tvättstugan. Det var, tyvärr, allt jag kom på nu.


//Thim

Kikade in på Facebook häromdagen. Möttes av detta:

För att göra en lång historia kort: jag skickade en vänförfrågan till Marie för längesedan. Och jag har väntat. Som jag har väntat! Hon spelade svår, varken accepterade eller nekade. Höll mig på halster.

Nu kanske ni tycker att det känns lite konstigt, desperat och kanske en gnutta obehagligt. Det är de också, men nog om det. Till mitt stora förtret såg jag att Marie nått den magiska gränsen på 5000 vänner. För er som inte vet så går gränsen för hur många vänner man tillåts ha, på 5000. Varken mer eller mindre. Marie hade alltså ingen möjlighet att acceptera min vänskap, trots att hon troligtvis ville (klart som fan hon ville).

Marie gjorde då det enda rätta. Hon raderade en handfull totala främlingar, pilska tonårsgrabbar och obehagliga snuskgubbar, för att istället göra plats för Niklas Thim.

Det krävs väl ingen raketforskare för att räkna ut vad hon är ute efter, va?

//Thim <3 Denise

Ni har länge väntat på min comeback, och ja, den kommer. Det här är en liten försmak på det hela, skulle man kunna säga.
Jag vill inte inte riktigt kalla detta för min totala återkomst. Dels för att jag skriver det klockan 00:10 en lördag med ett par öl och ett par stadiga glas vin innanför västen. Dels för att man aldrig vet hur ihärdig jag blir med mitt bloggande. Vi håller oss till att kalla det för "en tillfällig visit", än så länge. Det känns vettigt.

Jag antar att det här lämnar er med två frågor.
Fråga ett: Vad för Benner tillbaka just denna kväll?
Fråga två: Varför i helvete sitter snubben och dricker vin som en fjolla?

Svar på fråga nummer ett är simpelt. Jag har länge saknat detta och känt något slags sug för att skriva av mig lite. Och som vi alla vet så blir allt i livet enklare i ett alkoholpåverkat stadie.
Fråga nummer två besvaras om möjligt ännu enklare. Jag känner nämligen något slags jävla välbehag av att smutta på vin och tänka att "fan, det här är bra grejer". Sedan låter jag vinkännaren inom mig själv kliva fram och jag utstöter fraser som "mmm, sydsluttning" och "vältrampat", medan jag njutfullt klunkar i mig det hela. Säg vad ni vill om omanlighet, jag bryr mig faktiskt inte. Jag trivs med det hela, helt jävla enkelt.

Nog sagt om min comeback.
Just nu sitter jag och tittar på kälkhockey. Det är spännande. Sverige mot Norge i ett riktgit norden-derby.
Det är inte Wikegård eller Härenstam eller någon annan hockey-relaterad SVT-kommentator som kommenterar, utan några nya talanger. Dom sköter sig förhållandevis bra, men förhållandevis skamligt dåligt. Visst, jag förstår att det är lätt att säga grodor som kan uppfattas som kränkande för handikap-idrotten, men någon jävla gräns finns det. Lite måste dom väl kunna tänka sig för. Dom måste på något sätt kunna självcensurera sig själva lite lätt på förhand. lägga fram ett par citat och säga till varandra att "det här får vi fan i mig inte säga". Men det har dessa herrar inte gjort. Dom snackar på och tänker inte på konsekvenserna.

Det är precis därför dessa herrar mitt under brinnande match hasplar ur sig kommentaren: "ojojoj, nu hamnar tre svenskar på efterKÄLKEN". Jag skrattar för mig själv. "ha ha ha, efterKÄLKEN".

Jag vet att det inte var avsiktligt och jag har personligen inget emot handikapade människor som spelar kälkhockey. Tvärtom. Jag tycker dom är fruktansvärt skickliga och jag avundas deras kämparglöd.
Men jag kan ändå inte släppa det och jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det.
Hur fan kan kommentatorn säga "Nu hamnar tre svenskar på efterkälken"? Det är helt enkelt det bästa Arne Hägerfors citatet som Arne Hägerfors aldrig har sagt!


//Benner

• Där vart ni lite skrajja va, när jag drog över tiden med 30 minuter? "Ha Ha Ha", så skrattar jag nöjt för mig själv.
  
  
  
  Snabb reflektion:
  
  
• Jag är snyggare när jag tittar åt höger (mitt höger, erat vänster), mitt vänstertittande ger mig en syrian-liknande krok.
  
  
• Granny Smith var helt okej!
  
  
• Jag överlevde! Nåja, visst kliade de lite i munnen efteråt, underläppen dunkade oroväckande ett litet slag, men jag är vid liv.

 (Ja, jag är fullt medveten om att jag lyckats få med en jävla punkt i början av inlägget, men jag ville få en snygg lista och jag vet inte hur man ändrar. Och ja, de är en störande text mitt i plytet på mig, men det skulle kosta mig 300 pix att få bort den. Värt? Nej.)


//Thim

För 6 år sedan satt jag inne på mitt pojkrum och tjuvsnusade och tittade på Paradise Hotel. Hungern kröp sig på och jag tog då helt enkelt och hämtade ett äpple. Varför krångla till det? Jag kastade ut prillan, eftersom jag absolut inte kunde äta och snusa samtidigt. Usch.
När jag fått i mig hela äpplet så känner jag en obehaglig, kliande, känsla i min mun. Runt om i tandkött, läppar, tunga och hals, liksom kryper det som om 10 000 minifötter sprang runt.

Jag tänker inte mer på det, och lägger mig helt sonika för att sova. När jag efter ett tag vaknar och känner mig bortdomnad i munhåla och strupe så skyndar jag till badrummet för att titta vad som står på. Jag har, ursäkta uttrycket, fått såkallade "negerläppar". Enorma sådana också. När jag gapar så ser jag att även tungan utökat sin volym.

Efter denna dagen så har jag inte vågat äta äpplen igen. Jag upptäckte inom loppet av några dagar att päron, persika, aprikos och nektarin (vad är egentligen skillnaden på dessa tre, förutom namnet?) ger samma bieffekter.

Men nu, NU, ska jag tamejfan ta tjuren vid hornen och ge de ett nytt försök. Jag sätter mitt liv på spel för vetenskapen. Om inte en video, där hela händelseförloppet dokumenteras, dyker upp inom 60 minuter så har jag kastat in handduken. Då har äpplet blivit min baneman.

Håll tummarna.


//Thim