ThimBenner

När jag tittade till bloggen vid kvart över elva så började jag nästan bli lite orolig att Thim glömt bort listan. Så var ju självklart inte fallet! Thim kan man lita på.

Han ville helt enkelt bara dra ut på spänningen lite. Vilken rackare han är, den där Thim.

På tal om Thim. Imorgon drar han, jag och kokosnöten Alfred till Möja över halloween. Därav lär denna blogg vara ganska händelselös i några dagar.

På söndag är vi i alla fall tillbaka och vi hoppas kunna bjuda på lite härliga bilder och skvaller ifrån helgen!


//Benner

Kul. Jättekul hörrni. Fruktansvärt kul att ni inte kunde ge oss ett endaste namnförslag. Den lilla kokosnöten mår verkligen fenomenalt bra av att känna sig så obetydelsefull och o-omtyckt. Det gjorde ni bra.

Jag gissar på att han sitter där hemma hos Thim just i denna stund, med hagelgeväret intryckt i sin lilla, lilla mun. Ready to pull the trigger, så att säga. Blåsa bort det där hårda och håriga skalet och förvandla det till små, små molekyler. Det kan ni ha på era förbannade samveten!

Hur som helst. Idag har jag, Thim och den lilla kokosnöten haft mysdag. Vi har käkat pizza och hamburgare, kollat på fotboll och Batman och bara haft det allmänt mysigt.

När vi såg Batman så var jag Batman, Thim var Jokern och kokosnöten var Alfred. Vi kände att Alfred passade hans stil bäst. Sådär fruktansvärt harmlös liksom. Ställer alltid upp.

Kokosnöten själv sa inte speciellt mycket. Jag gissar på att han bara accepterade att vi valde person åt honom. Han var glad bara av att få vara med. Så oerhört lycklig för det lilla här i livet. Det är det vi gillar med honom.

Då och då tog vi upp honom och skakade honom mjukt men aggressivt vid örat. Vi hörde hur hans flytande innehåll skvätte omkring inom honom. Jag misstänker att det är hans sätt att kommunicera på. Att göra sig hörd.

Nu är jag i alla fall hemma igen och kokosnöten är kvar hos Thim. Jag tror vi ska köra delad vårdnad av honom, varannan vecka sådär. Det är inte bestämt än.

Thim brukar dock vara ganska medgörlig i dom här lägena och sätter inte massa käppar i hjulen under förhandlingarna. Han förstår nog att kokosnöten är min polare också och att jag hyser starka faderliga känslor för den lilla krabaten.


//Benner

Thim irriterade inlägg igår gav oss en idé. Vi har nämligen kommit fram till att det finns otroligt många småsaker i vardagslivet som vi stör oss på och vi har därför bestämt oss för att starta en lista.

Varje torsdag från och med idag kommer någon av oss därför att publicera en lista med tre saker som av någon anledning stör oss.

Här kommer nu den så kallade "pilot-listan", som jag har fått i uppgift att dra ihop.

1. Alla sport-TV kanaler.

Jag och David pratade om det i veckan. 6an ska sluta visa formel 1en samt minska Champions league fotbollen, TV4+ slutar med la liga, golfen sänds enbart på en separat golfkanal, allsvenskan och elitserien sänds på säsongskortet. Osv., osv.

Fan, man måste ju snart betala 5-siffriga månadsbelopp för att ens få en chans att se hälften av sporterna man vill...

2. När man vaknar en kvart innan väckarklockan ska ringa.

Här hamnar man i en jobbig situation. Det är nämligen för kort tid kvar tills klockan ringer för att man på allvar ska hinna somna om och känna att sömnen ger något. När man väl har somnat om så känns det som att man väcks direkt, vilket enbart gör en mer irriterad.

Dock är det samtidigt för mycket tid kvar för att man ska ta och gå upp. Man behöver ju inte en kvart extra på sig, det resulterar ju enbart i att man får tid över att inte göra någonting alls på. Denna tiden går då enbart åt till att irritera sig på att man kunde sovit istället för att sitta och inte göra något alls.

Man hamnar helt enkelt i ett läge där man inte kan vinna och det slutar alltid med att man väljer att somna om och vaknar direkt, vilket ger dagen en dålig start.

3. Dubbad TV-reklam.

Gårdagens ämne måste helt enkelt vara med på denna lista. I synnerhet är det just reklamen för Lätta jag irriterar mig på, men även den där jävla ris-reklamen där dom kastar ner riset i en "gejser", eller hur det nu stavas. Den har dessutom visats under flera år...


Nästa vecka är det Thims tur att ge er en lista. Tills dess tackar vi för oss och säger "på återseende".
(Jag har alltid velat säga så där som dom brukar göra på TV)


//Benner

Jag misstänker att jag och min kusin Jonte sakta men säkert har dragit ner hans flickvän Lina i fördärvet. Vi har helt enkelt hjärntvättat henne med vårat förbannade Djurgårdssnack.

Varje gång Djurgården Fotboll spelar match så är jag nämligen hemma hos Jonte för att kolla. Vi ser ALLA matcher tillsammans och under matcherna kommenterar vi rätt friskt.

Lina tvingas alltid sitta med. Vi känner att vi behöver ha henne där. Som en slags maskot, typ.

Den stackaren har därför fått höra vårat uttjatade djurgårds-tugg under hela säsongen. Så fort Djurgården förlorar skyller vi dessutom på henne.

Nu till poäng. Till en början satt mest Lina med oss, utan att bry sig speciellt mycket om matchen. Hon tittade mest för att göra oss sällskap och sket helt enkelt i hur matcherna slutade.

Efter ett tag började vi dock tvinga henne att kolla också och vi berättade gång på gång vilka som var "våra grabbar" och vilka vi inte gillade. Lite verkade tämligen ointresserad.

Nu är säsongen snart slut och hon har därför fått sitta med oss under ett 20-tal matcher. Fortfarande är hon dock hackkycklingen och syndabocken, som får ta smällarna så fort Djurgården förlorar eller tappar poäng.

Snart kan det dock vara ändring på det...

Jag tror nämligen, som jag sa i inledningen, att vi hjärntvättat Lina med vårt snack. Hon börjar nämligen kunna lika mycket som oss!

Här om matchen till exempelt kom Lina in i rummet när det stod 1-0 till Djurgården. Hon frågade vem som hade gjort målet. "Gissa", sa jag och Jonte och fnissade lite hånfullt, fullkomligt bombsäkra på att hon inte skulle kunna ett enda namn.

Lina gissade och gissade och gissade. Hon räknade säkert upp ett 15-tal namn. Jag och Jonte var chockade.

Hon hade dock inte lyckats gissa rätt än så vi gav henne en ledtråd. "Han är från Slovenien", sa vi och fnissade lite mer. "Den här tar hon aldrig!"

"Jaha, Komac", sa Lina snabbt och satte sig i soffan. Helt oberörd.

Jag och Jonte sa inte ett ord under resten av halvleken.

Idag tror jag dock att Lina tog det slutliga stegen för att platsa bredvid oss i soffan på allvar. Utan att vara hackkyckling alltså.

Hon har nämligen börjat snacka trupp inför matchen! Idag på väg hem från jobbet fick jag plötsligt ett meddelande där Lina berättade att Ekong inte ska vara med ikväll på derbyt. Vi kom även fram till att Enrico inte skulle vara med och att vi faktiskt inte skulle sakna någon av dom, samt att Jonson var tillbaka.

Nu finns det bara en sak att göra för mig och Jonte... Vi måste helt enkelt skaffa oss en ny syndabock, som vi kan skylla allt dåligt på!

Det blir spännande att se hur vi ska lyckas med det...


//Benner

Idag har jag gjort något som jag gör ytterst sällan. Städat mitt rum.

För att vara lite extra snäll så passade jag även på att städa resten av övervåningen! Ni vet, för att samla lite pluspoäng liksom.

Vad jag inte räknade med var att dammsugaren skulle ha så fruktansvärt bra sugkraft. Det var helt sjukt.

Under mitt dammsugande hann jag därför med att (av misstag såklart), suga upp:

- 1 penna av liten modell

- 2 stycken golfpeggar

- 1 mynt av utländsk härkomst

- 1 vit plastsak som jag inte har någon aning om vad den användes till. Det lär vi ju dock upptäcka...

Dammsugaren gjorde även ett mycket tappert försök att suga upp ett teskedsmått, men misslyckades. Jag skulle vilja påstå att han satte i halsen rätt ordentligt.

För att bestraffa honom en aning för sitt ondskefulla försök lät jag honom ligga på marken och suga vidare i ca. 30 sekunder, med teskedsmåttet fastkört i halsen. Det blev ett dovt susljud och jag kände hur han verkligen kippade efter andan. Jag njöt.

När jag kände att han hade straffats nog så stängde jag av maskinen och plockade varsamt ut teskedsmåttet samtidigt som jag klappade honom kärleksfullt och sa "såja, det är bra nu, såja".

Jag kommer nog bli en mycket bra förälder någon gång i framtiden, det kan jag lova er.

Nu ska jag gå ner till undervåningen och ta en öl med pappa och lyssna på sportradion. Pappa sa förresten till mig att tippa 20 kr på att hemmalagen skulle vinna i alla matcher idag i elitserien. Det skulle ge tusentals kronor i utdelning.

Jag vägrade. "Sånt händer aldrig", sa jag övertygande. Bortkastade pengar.

Just nu står det:
2-0, 2-0, 1-0, 3-0 och 1-0 i dom matcherna som pågår. Den sista har inte börjat än. Om dessa resultat står sig och även den sista matchen vinns av hemmalaget så kan det här mycket väl vara mitt sista inlägg i den här bloggen... Jag vet nämligen inte hur pappa kommer agera. Kanske agerar han som jag gjorde med dammsugaren? I så fall är det ganska troligt att mina dagar här är räknade...

Vi hoppas hur som helst på det bästa!


//Benner

Jag har blivit förföljd. Inte av någon fanatisk beundrare dock, utan av en dam i 60-80 års åldern som jagar mig med en nyckel.

Det hela inträffade idag när jag var och arbetade.

Plötsligt när jag står där vid fönstret inne i en lägenhet så får jag en stark känsla av att vara iakttagen. Ni vet, sådär som man får ibland.

Jag vänder mig om och upptäcker att min känsla av att vara iakttagen var riktig. Några meter bort står nämligen en leende tant med ett av dom snällaste ansiktena jag någonsin stött på. Jag går fram till tanten som då visar mig en nyckel, varpå hon börjar tala. Kvinnan talar olyckligtvis så dålig svenska att det är omöjligt att få ett sammanhang i det hon försöker säga.

Jag spänner öronen och verkligen försöker förstå, men allt jag lyckas snappa upp är "nyckel" och "tacka". Jag tror mig även höra ordet "hälsa", men det är ytterst tveksamt.

Kvinnan förstår efter ett tag att hon inte kan göra sig förstådd och hasar sig därefter ledset ut ur lägenheten.

Även jag blir ledsen. Jag mår till och med riktigt dåligt över att jag inte kunde hjälpa henne.

Ett par minuter senare går jag ner en trappa för att gå in i lägenheten där Rikard är och jobbar.

Försiktigt hör jag då hur dörren till grannlägenheten öppnas och ett välbekant ansikte tittar försiktigt ut. Det är nyckelkvinnan!

Återigen möts jag av ett varmt leende och kvinnan vinkar in mig i lägenheten. Jag följer lite försiktigt efter.

Vad vill den här kvinnan mig egentligen? Kommer hon inte ihåg vårat meningslösa ordutbyte för 15 minuter sedan? Vad gjorde hon ens inne i lägenheten där jag nyss var, om hon nu bor här?

Kvinnan leder mig fram till ett nyckelskåp och plockar ut samma nyckel som hon nyligen visat mig. Hon börjar återigen prata, med brytningen som jag tycker låter aningen öststatlig, samtidigt som hon viftar med nyckeln.

Jag skakar lite generat på huvudet.

Kvinnan pratar långsammare och viftar allt häftigare med nyckeln. Nästan som att hon fäktas med den.

Till slut får vi ge upp samtalet en andra gång och jag går vidare.

20 minuter senare är det återigen dags för mig att gå ut i trapphuset. Tror ni inte att jag stöter på kvinnan det första jag gör? Jag hinner knappt gå ut från lägenheten innan hon smyger sig på mig och ställer sig och ler. Skillnaden denna gång är att hon fått på sig en jacka.

Nu måste hon ju ändå komma ihåg att vi inte kan kommunicera med varandra, tänker jag. Men icke sa Nicke!

Kvinnan börjar gräva i sina fickor och får plötsligt upp ett föremål. Hon sträcker långsamt fram sin knyta näve och öppnar den. Där i handflatan ligger den, nyckeln som vid det här laget börjar kännas väldigt välbekant för min del...

Hon börjar återigen prata. Den här gången uppfattar jag även ordet "promenad".

- Jaa, passa på att promenera i det fina vädret du, säger jag lite snällt.

Kvinnan ler och nickar och jag känner för första gången att vi förstår varandra. Därefter återgår hon till att prata om sin förbannade nyckel och samtalet låser sig igen. Vi skiljs nu en tredje gång åt, återigen är vi ledsna och förtvivlade. Jag börjar dessutom bli lite rädd för denna tant som aldrig tycks komma ihåg mig och som börjar vifta allt häftigare och mer okontrollerat med sin nyckel för varje gång vi ses.

Tror ni nu att jag stött på henne för sista gången? Då tror ni fel.

Efter att jag hört tanten låsa sin dörr väntar jag i två minuter. Sedan smyger jag mig försiktigt mot dörren igen i tron om att hon gått på sin promenad.

Jag sätter huvudet mot ytterdörren lyssnar. Inte ett ljud. Jag öppnar då dörren och tittar ut, för att sedan bli ståendes, stel av skräck.

Där står hon nämligen, alldeles orörlig och med nyckeln i högsta hugg. Hon ler det där leendet som jag vid det här laget har börjat betrakta som ytterst obehagligt.

Nu blir jag nästan irriterad, men trots detta tvingas jag gå igenom hela processen för fjärde gången. Till sist lunkar hon hur som helst ut på sin promenad efter att näst intill ha viftat armen ur led med den där jävla nyckeln.

Slutligen möts vi i porten när jag och Rikard är på väg därifrån. Hon kommer smygande ner för trappan, hejdar sig lite och letar i fickan och jag tänker att nu börjas det igen...

Den här gången händer dock ett mirakel. Kvinnan utbrister i ett "näää" och lägger tillbaka nyckeln i fickan innan hon ger mig ett sista leende och försvinner ut ur porten. Hon hade äntligen lyckats minnas mig!

Imorgon arbetar jag på annat håll och kvinnan får vandra runt med sin nyckel och plåga någon annan stackare. Jag hoppas med hela mitt hjärta att hon lyckas hitta någon som förstår henne.


//Benner

I lördags var jag och familjen på 40 års kalas hemma hos moster Mathilda. Tvärtom mot förra helgen alltså, då det ju var barnkalas.

Jag ville som vanligt försöka stå i centrum, men med så många människor runt omkring mig som jag inte kände så vart det aningen svårt. Jag tyckte helt enkelt inte att jag fick det utrymmet jag ville ha.

Jag hade dock allt planerat! Charmig och humoristisk som jag är så hade jag nämligen skrivit ett gulligt tal på rim till min moster, som jag valde att plocka fram efter någon timme.

Musiken stängdes av, folk stannade upp och alla tystnade. Jag fick kritiska blickar. Ingen trodde riktigt att jag hade vad som krävdes för att hålla ett tal bara sådär. Jag tyckte till och med att min egen mamma såg aningen tveksam ut...

Två minuter senare avslutade jag mitt tal och såg mig om i rummet. Det var bland det starkaste jag någonsin upplevt. Jag hade nämligen fått ett 20-tal kvinnor i 40 års åldern att gråta i floder. Inte ett öga var torrt!

Succén var ett faktum.

Självsäkert började jag nu röra mig runt i rummet och jag kände hur allt fokus låg på mig. Precis som jag ville ha det alltså.

Gråtande kvinnor kom från alla håll för att få en pratstund med mig och jag njöt som aldrig förr. Dock kändes det lite tråkigt att vi inte riktigt var i samma ålderskategori...

Detta skulle det dock bli ändring på. Plötsligt hade jag nämligen hamnat bredvid en blond kvinna, och efter att ha pratat med henne i fem minuter så bestämde hon sig för att ringa dit sin dotter. Hon hade även hunnit med att bjuda med mig till Thailand över jul och nyår!

Jag kände att det gick aningen snabbt i svängarna nu. Från att ha varit den anonyma killen som folk knappt ens såg så började folk nu lova bort sina döttrar till mig och bjuda med mig på fina resor. Detta gjorde mig misstänksam.

Jag kände att jag inte riktigt ville köpa grisen i säcken, om man säger så. Jag ville nog allt träffa den här dottern innan vi började bestämma för mycket. Som jag såg det fanns det nämligen två alternativ till det här förslaget.

Alternativ 1. Mitt tal var så fruktansvärt charmigt och bra och jag var så söt att mamman förstod att jag var världens bästa kille och svärson.

Alternativ 2. Dottern var ful som stryk, och jag såg ut att vara den här desperata killen som tar första bästa tjej jag hittar.

En halvtimme senare dök dottern upp och jag kunde snabbt plocka bort alternativ 2. Hon såg nämligen inte dålig ut alls och var dessutom jättetrevlig.

Kvällen flöt på och alla hade det trevligt. Eller, nästan alla i alla fall. Några bråk hit och dit uppstod ju, men så blir det ju för det mesta.

Klockan halv 4 kom jag i säng. Jag fick sova med Jonte, eftersom Lina vägrade. Jonte hade kanske fått några droppar för mycket, och Lina la sig därför i soffan. Som tur är så har Jonte stor säng, så vi behövde inte direkt ligga på varandra.

Tänk er hur komiskt det hade varit! Varenda kvinna på hela festen slogs för att få vara med mig och trots detta så hamnar man slutligen i säng med sin kusin, positionerad i en tajt och intim sked. Ha! Det hade varit fruktansvärt ironiskt.

Hur som helst, kvällens höjdpunkt var nog ändå lilla Wille.

Wille höll som vanligt maxfart, dock på ett nytt vis. Han jagade nämligen varenda människa och ville stå till tjänst. Han erbjöd sig att hämta dricka och mat. Bäst var när han kom fram till folk och frågade: "vill du ha rött eller vitt?", och syftade på vin. Speciellt kul när min 12 åriga lillasyster fick frågan.

När Wille skulle bjuda på mat var han dock inte lika generös. Jag gick nämligen ut till buffén, där den lilla rackaren stod och serverade.

Wille: Vill du ha potatissallad?
Jag: Ja visst.

Wille ger mig då två små slevar potatissallad.

Wille: vill du ha vindruva?

Jag: Njaa, egentligen inte. Men jag skulle nog vilja ha mer potatissallad...

Wille ignorerar mig fullständigt, ger mig en vindruva och säger åt mig att gå och äta. "flytta på dig, det är fler som vill ha mat", säger han aggressivt och nästan lite hotfullt.

Med gråten i halsen och sänkt huvud gick jag in och satte mig, åt min vindruva och mina två klickar potatissallad och hävdade därefter att jag var mätt. Jag ville ju inte få den lilla killen att tro att han hade vunnit. Lite stolthet skulle jag minsann få behålla!

Jag vill nu passa på att tacka Mathilda och Björn för att ni uppfostrat er son till att bli så givmild med maten och så fin i tonen... Nej då! Skämt åsido, tack för en väldigt lyckad och trevlig kväll. :)


//Benner

..ägna hela detta inlägg åt att tala om för er alla hur skönt de är att Blondinbella har lagt ner bloggandet men...
Näe. Varför skulle jag ens bry mig?
Det finns ju faktiskt viktigare saker här i livet.

Tex denna blogg.

Nu råkar det vara så att jag har en veckas ledighet från allt vad jobb och ansvar heter.
Hur ska jag då utnyttja denna vecka till fullo? Jo jag hade faktiskt tänkt genomgå en del expriment. Saker i stil med: inte nudda golv på en hel dag, supa mig redlös på morgonkvisten och blogga fram tills bakfyllan slår in, skaffa en tatuering, testa hur länge jag kan vara vaken, använda ögonbindel i en dag för att uppleva hur det är att vara blind, måla en tavla, läsa bibeln.

Varje expriment kommer givetvis dokumenteras noggrant. Har ni några egna förslag så är det bara att posta dom.

//Thim

Igår var jag på barnkalas hemma hos Andreas syster. Det var hennes son som fyllde 8 år.

Alltid när vi är på besök där så brukar jag och han spela en match på hans fotbollsspel. Ni vet, ett sånt här spel där man står på varsin sida av bordet och snurrar på pinnarna för att få spelarna att skjuta.

Jag är Inter och han är Stuvsta. Stuvsta vinner alltid.

Igår var hur som helst spelet trasigt, så matchen uteblev. Besvikelsen var stor eftersom jag laddat länge för den här matchen. Jag tänkte inte skona honom denna gång. Inte släppa in några mål för att vara snäll. Jag tänkte helt enkelt skita helt i att han bara är 8 år och att det dessutom var hans födelsedag. Jag tänkte köra över honom fullständigt.

Synd att spelet var trasigt, som sagt.

All den energin som jag sparat för att slå honom på fotbollsspelet använde jag nu istället för att spöa familjen på singstar. Andrea och Robin var kaxiga som vanligt och hävdade självsäkert att dom skulle spöa mig båda två.

Ett par minuter senare hade jag krossat dom båda, och satte mig på ett överlägset vis i soffan och bara njöt. Jag flinade självgott och skickade hånfulla blickar mot dom båda.

Plötsligt förändrades dock min situation drastiskt. Jag vart nämligen förälder!

Andreas systerdotter Tindra dök nämligen upp med tre stycken dockor som jag tvingades byta kläder på. Sedan skulle vi gå ut och gå med dom.

Efter att ha promenerat runt med dockorna i tio minuter, lämnat och hämtat dom på dagis och återigen bytt kläder så fick vi tillökning i familjen. Vi hade plötsligt ÅTTA stycken ungar! Jag vart aningen tveksam. Tyckte vi gick för fort fram.

Mest tveksam var jag dock inte över antalet barn. Visst, åtta är många, men det var speciellt ett av barnen som jag riktade min tveksamhet till. Barnet ifråga var nämligen mörkhyat. Jag misstänkte starkt att jag inte var pappan till barnet.

Så försiktigt som möjligt försökte jag fråga Tindra om hon haft en utomäktenskaplig affär, men hon nekade. Jag tog inte upp samtalsämnet igen, utan accepterade bara situationen samtidigt som jag kände att ett frö av ilska grodde i mig.

Plötsligt kom dock droppen som fick bägaren att rinna över. Tindra gick nämligen och hämtade vårt nionde barn. Jag tittade på barnet och skakade på huvudet. Det var nämligen inget normalt människobarn, det var ett hårigt litet lamm!

-Aldrig, jag accepterar inte det där barnet som mitt. Du har varit otrogen, sa jag bittert.

Tindra nekade igen och tyckte jag var larvig. Såhär ser barn ut ibland.

Som om det inte vore nog med att jag skulle tvingas acceptera detta lamm som mitt barn, så tyckte Tindra även att jag skulle ha lammet i knäet och mata det med välling. Jag vägrade och leken avslutades. Tindra var sur.

Kvällen avslutades med lite Buzz, där jag och pappa åkte ut först varje gång. Alla gick ihop i en pakt mot oss. Jag och pappa vart griniga och sa inte ett ord under resten av kvällen. Vi kände oss svikna.

Hemresan vart därför knäpptyst och väl hemma gick vi och la oss direkt utan att säga god natt. Som i protest, liksom.


//Benner