ThimBenner

Jag har blivit förföljd. Inte av någon fanatisk beundrare dock, utan av en dam i 60-80 års åldern som jagar mig med en nyckel.

Det hela inträffade idag när jag var och arbetade.

Plötsligt när jag står där vid fönstret inne i en lägenhet så får jag en stark känsla av att vara iakttagen. Ni vet, sådär som man får ibland.

Jag vänder mig om och upptäcker att min känsla av att vara iakttagen var riktig. Några meter bort står nämligen en leende tant med ett av dom snällaste ansiktena jag någonsin stött på. Jag går fram till tanten som då visar mig en nyckel, varpå hon börjar tala. Kvinnan talar olyckligtvis så dålig svenska att det är omöjligt att få ett sammanhang i det hon försöker säga.

Jag spänner öronen och verkligen försöker förstå, men allt jag lyckas snappa upp är "nyckel" och "tacka". Jag tror mig även höra ordet "hälsa", men det är ytterst tveksamt.

Kvinnan förstår efter ett tag att hon inte kan göra sig förstådd och hasar sig därefter ledset ut ur lägenheten.

Även jag blir ledsen. Jag mår till och med riktigt dåligt över att jag inte kunde hjälpa henne.

Ett par minuter senare går jag ner en trappa för att gå in i lägenheten där Rikard är och jobbar.

Försiktigt hör jag då hur dörren till grannlägenheten öppnas och ett välbekant ansikte tittar försiktigt ut. Det är nyckelkvinnan!

Återigen möts jag av ett varmt leende och kvinnan vinkar in mig i lägenheten. Jag följer lite försiktigt efter.

Vad vill den här kvinnan mig egentligen? Kommer hon inte ihåg vårat meningslösa ordutbyte för 15 minuter sedan? Vad gjorde hon ens inne i lägenheten där jag nyss var, om hon nu bor här?

Kvinnan leder mig fram till ett nyckelskåp och plockar ut samma nyckel som hon nyligen visat mig. Hon börjar återigen prata, med brytningen som jag tycker låter aningen öststatlig, samtidigt som hon viftar med nyckeln.

Jag skakar lite generat på huvudet.

Kvinnan pratar långsammare och viftar allt häftigare med nyckeln. Nästan som att hon fäktas med den.

Till slut får vi ge upp samtalet en andra gång och jag går vidare.

20 minuter senare är det återigen dags för mig att gå ut i trapphuset. Tror ni inte att jag stöter på kvinnan det första jag gör? Jag hinner knappt gå ut från lägenheten innan hon smyger sig på mig och ställer sig och ler. Skillnaden denna gång är att hon fått på sig en jacka.

Nu måste hon ju ändå komma ihåg att vi inte kan kommunicera med varandra, tänker jag. Men icke sa Nicke!

Kvinnan börjar gräva i sina fickor och får plötsligt upp ett föremål. Hon sträcker långsamt fram sin knyta näve och öppnar den. Där i handflatan ligger den, nyckeln som vid det här laget börjar kännas väldigt välbekant för min del...

Hon börjar återigen prata. Den här gången uppfattar jag även ordet "promenad".

- Jaa, passa på att promenera i det fina vädret du, säger jag lite snällt.

Kvinnan ler och nickar och jag känner för första gången att vi förstår varandra. Därefter återgår hon till att prata om sin förbannade nyckel och samtalet låser sig igen. Vi skiljs nu en tredje gång åt, återigen är vi ledsna och förtvivlade. Jag börjar dessutom bli lite rädd för denna tant som aldrig tycks komma ihåg mig och som börjar vifta allt häftigare och mer okontrollerat med sin nyckel för varje gång vi ses.

Tror ni nu att jag stött på henne för sista gången? Då tror ni fel.

Efter att jag hört tanten låsa sin dörr väntar jag i två minuter. Sedan smyger jag mig försiktigt mot dörren igen i tron om att hon gått på sin promenad.

Jag sätter huvudet mot ytterdörren lyssnar. Inte ett ljud. Jag öppnar då dörren och tittar ut, för att sedan bli ståendes, stel av skräck.

Där står hon nämligen, alldeles orörlig och med nyckeln i högsta hugg. Hon ler det där leendet som jag vid det här laget har börjat betrakta som ytterst obehagligt.

Nu blir jag nästan irriterad, men trots detta tvingas jag gå igenom hela processen för fjärde gången. Till sist lunkar hon hur som helst ut på sin promenad efter att näst intill ha viftat armen ur led med den där jävla nyckeln.

Slutligen möts vi i porten när jag och Rikard är på väg därifrån. Hon kommer smygande ner för trappan, hejdar sig lite och letar i fickan och jag tänker att nu börjas det igen...

Den här gången händer dock ett mirakel. Kvinnan utbrister i ett "näää" och lägger tillbaka nyckeln i fickan innan hon ger mig ett sista leende och försvinner ut ur porten. Hon hade äntligen lyckats minnas mig!

Imorgon arbetar jag på annat håll och kvinnan får vandra runt med sin nyckel och plåga någon annan stackare. Jag hoppas med hela mitt hjärta att hon lyckas hitta någon som förstår henne.


//Benner