ThimBenner

Alla har ju ett favoritklipp på YouTube, de där klippet man kan se om och om och om igen.
Jag tänkte dela med mig utav mitt, och försöka sätta fingret på varför just detta klippet är så otroligt bra att det förtjänar en plats i denna blogg.

För de första så ska det förklaras att det är en live-inspelning från Annexet, när kent framför sin troligtvis största låt, "Mannen i den vita hatten (16 år senare)", som ligger som avslutningsspår på skivan "Du & jag döden" från 2005. Inspelningen är ifrån vårturnén iår.

Innan ni börjar titta så vill jag be er att maxa volymen, eftersom musik gör sig bäst när det är på gränsen till outhärdligt högt.

Till klippet då. När frontmannen Jocke Berg står där med sin akustiska gitarr och hjärtat i bakgrunden sakta slår sina slag, så vet ALLA vad som komma skall. Det är det ultimata klimaxet som väntar. När sen trummisen Markus Mustonen räknar in "en, två, tre, fyr!" och smäller av vad som av många klassas som Sveriges genom tiderna bästa låt, så är alla med på noterna. Jocke tar ett par steg framåt och kör sin patenterade "kom igen nu!" viftning med händerna.
Melodin som spelas här, är för mig melodin för frihet. Jag känner en enorm frihet, en lättnad när jag hör den.
Sen tystnar det ner och versen går igång. Från första orden; "en bänkrad i en rastlös sen april", så är alla 5000 människor där ute med. Dom är en del av det här. Folk skriker rakt ut, av lycka, hoppas jag. Versen är väldigt lugn, men trappas upp mot slutet och återgår till den där "frihets-melodin" och jag kan bara tala för mig själv, men man KAN inte låta bli att inte ryckas med. Någon tjej skriker rakt ut och man får tankarna på hur man sett folk skrika och svimma under Beatles-spelningar.
Vers igen, den där upptrappningen igen. Och sen tar Jocke av sig gitarren och det är NU, det är nu som kent blir sådär bra som bara kent kan bli och allting blir.. ja de blir snudd på obeskrivligt. Man vet att "shit's about to go down". 
Scenen dränks i ett hav av rött ljus, versen om en pojke han aldrig kände, som tänkte tankar han aldrig tänkte, om känslor som slår och spränger och en vardag full med hån. "ja vi va alla en gång små". Han sitter på knä, bara decimeter ifrån front row och fullkomligen älskar med publiken. Det är en fin stund, en känslig stund. Sen ett gitarrsolo från Sami Sirviö som är EXAKT vad man vill ha av ett gitarrsolo: kort, känsligt och helt jävla otroligt bra. Jocke dansar runt, han hoppar, han eldar igång publiken än mer och sen nästa vers, än bättre än den förra. "jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös", "jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö", "men älskling vi ska alla en gång dö". Jag vet att det är många utav dom 5000 åskådarna som gråter här, som tagit ut sig maximalt emotionellt sett. Dom gråter utav både lycka och sorg, för dom har alla ett speciellt minne till den här låten. Vad några utav dom inte vet, när den sista refrängen klingar ut, är att det inte är slut än. Det är den perfekta låten, med de perfekta slutet och ÄNDÅ blir de bättre än såhär.
Pass på, 06:26, "ja vi ska alla en gång dö, ja vi ska alla en gång dö", sen basen från Martin Sköld som pumpar på, precis som hjärtat bakom trummorna. Och vad folk inte har en aning om, är att dom nu ska få höra det mest genialiska som skrivits på det svenska språket.

Extravers nummer ett:
"Det jag vill ha kan inte köpas, inte stjälas, fås till lås
det jag vill ha kan inte ägas, det är så mycket större än så
jag kastar pappersplan från höghus, mot en gnista gömd i snön
jag måste tro att det kan hända, jag måste drömma min egen dröm

för du och jag ska aldrig dö, nej du och jag ska aldrig dö"

Återigen står han längst ut på scenen, pekandes på alla oss, och just då är man säker: "vi ska aldrig dö".

*BAM BAM BAM*, Jocke spritter av energi och hoppar runt och ut från taket flyger tusentals röda svalor. Det är här klimaxet inträffar. Jag kan inte sätta ord på känslorna i detta läge.

Och när den andra extraversen klingar ut:
"det vi har ska aldrig dö, nej det vi har ska aldrig dö"
Mitt hjärta slår lika tydligt och hårt som hjärtat på scenen.
Där står vuxna och barn, tjejer och killar, fulla och nyktra, och bara håller om varandra. Dom har bevittnat bland det vackraste som går att uppleva inom svensk musik, och det enda dom kan säga till varandra är "du och jag ska aldrig dö".

För att summera det hela så drar jag ett citat utav Jocke Berg själv: "ibland är de vackert"

PS1. Ja, jag är medveten om den tondöva killen som sjunger på 06:00 DS1
PS2. Nej, jag är INTE den tondöva killen DS2


//Thim