Att aldrig avsluta det man påbörjar
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt dra igång den här bloggen igen, men många är det. Resultatet blir i alla fall alltid detsamma.
Jag sitter där framför datorn och får plötsligt en idé. "Fan, jag skriver ett inlägg i bloggen så vi får liv i den igen!", tänker jag för mig själv. Därefter sätter jag igång.
Jag skriver och skriver och skriver. Jag granskar med nöjda ögon vad jag lyckats skriva ner och fortsätter. Allt går som på räls.
Plötsligt kommer jag dock till ett kritiskt läge i texten där allt låser sig. Jag får helt enkelt inte till det där sista avgörande som gör att inlägget blir fulländat. Jag når liksom inte poängen.
Allt rinner istället ut i sanden och jag tvingas stänga ner sidan med ännu ett misslyckande i bagaget.
Nu får jag nog lov att be om ursäkt för att jag lät så djup här, det är ju liksom inte riktigt mitt och Thims koncept vad gäller den här bloggen.
Dessutom är nog djupheten i det här inlägget djupare än vad många av er förstår! Snacka om djupt.
Man kan nog helt enkelt inte vara som alla andra om man ska förstå.
//Benner
