Pojken som lekte Spiderman men som tog sig vatten över huvudet...
I förra veckan var jag och jobbade på "Barnens trollskog" i Skärholmen. Det är ett stort lekland för ungar med massor av hoppborgar och andra trevligheter. Ni vet, allt sånt där som inte fanns när vi var små! (lägg märke till hur gammal jag låter)
Det finns till och med några slags luftdrivna kanoner som man kan skjuta bollar på varandra med. Eller, varandra och varandra, man skjuter uppifrån på folk som står nedanför. Folket nedanför har alltså ingen rätt att försvara sig. Jag gillar den grejen.
Hur som helst. När jag står där och sätter in en glasruta så hör jag plötsligt hur en unge börjar skrika. Han skriker "Maaaaaaaamma!".
Jag tänker att mamman säkert är i närheten och bryr mig inte mer om det. Ungen bryr sig dock. Han fortsätter skrika.
Efter 3-4 skrik hör jag hur rösten spricker. Den blandas med gråt. Varje mamma-skrik blir dessutom mer och mer panikslaget.
Jag känner då att det är min plikt som vuxen att gå och kolla vad det är frågan om. Den lilla pojken har kanske gjort sig riktigt illa!
Jag följer rösten och kommer slutligen fram till en klättervägg på ca. 2 meter. Högst där uppe sitter det då en liten pojke i treårsåldern i någon slags Spiderman-position, med ett så hårt grepp om klätterväggen att knogarna vitnat.
Han är vettskrämd. Paniken i hans tårfyllda blick går inte att beskriva. Han vet att hans små pojk-armar snart kommer ge vika och att han kommer falla handlöst hela vägen ner på den stora mjuka madrassen nedanför honom. Han vet att detta kan bli hans slut.
Jag erbjuder mig att hjälpa honom ner och känner mig som någon slags räddare i nöden. Pojken nickar ivrigt och jag lyfter ner honom.
Dock känner jag att något kan komma att gå fel. Jag har en bestämd känsla av att pojkens mamma kommer dyka upp bakom hörnet just precis när jag lyfter ner honom och missuppfatta hela situationen. Hon kommer antagligen tro att jag gett mig på den stackars grabben och att hans panikfulla gårt-skrik som hon hört på avstånd berott på mig!
Som tur var händer inte detta. Pojken börjar istället gråta ännu mer och springer direkt iväg. Han förstod troligtvis hur nära han nyss var att mista livet i en allvarlig klättringsolycka. Allvaret liksom sköljde över honom och chocken efter denna näradöden-upplevelse fick tårarna att spruta.
Samtidigt stod min chef utanför fönstret på en darrig sky-lift, tio meter ovanför marken. Det var nollgradigt, regnade kraftigt och blåste. Han hade stått där i stort sett hela dagen.
Först då förstod jag hur skönt det är att vara barn. När "livsfara" är att vara en och en halv meter upp i en uppblåsbar klättervägg.
När det värsta som kan hända är att man trillar ner och landar på en mjuk och tjock madrass...
//Benner
var det 2 meter eller en och en halv??
känns som du inte bara lyfter ner någon från 2 meter
Men. Väggen var 2 meter, men hans fötter var ju inte däruppe. Det var ju huvudet som var i den höjden.
Därför säger jag att han var på ca. en och en halv meters höjd.
