ThimBenner

Idag bjöd pappas kompis Johann med mig och pappa på fotboll. En fin liten gest för att visa hur mycket han tycker om oss.

När matchen väl drog igång uppstod en stark känsla av typisk svennighet på läktaren. Eftersom det var på sittplatsläkaren så förväntade sig folk självklart att få sitta, men då några längst fram valde att stå upp så uppstod ett problem. Detta gjorde att nästan alla till slut fick stå upp.

Många på läktaren var upprörda, men få vågade säga till. Man vill ju liksom inte göra sig hörd i onödan. Istället för att säga till så valde alltså de flesta att istället även själva ställa sig upp. De få som vågade yttra något ord om att folk stod upp framför dom, fick den självklara kommentaren "men dom framför mig står upp", och så en liten uppgiven axelryckning.

När dom då själva inte fick som dom ville så inriktade dom sig nu istället på att smått sabba för andra. Om dom nu inte kunde sitta ner och kolla på matchen, så skulle dom minsann i alla fall sabba för dom bakom eller bredvid och ställa sig på sådana sätt att dom skymde överdrivet mycket. För att liksom få lite tillfredställelse genom att få andra att lida, precis lika mycket som dom själva ju fick lida.

Denna onda spiral, som började med att några där framme valde att stå, hade nu gjort att mesiga människor som inte vågade säga ifrån till dom framför nu istället stod och försökte jävlas så mycket som möjligt med folk runt omkring. Dom hade ju minsann betalat för sittplatser, och om nu inte dom kunde se matchen på det sätt som dom ville så skulle fanimej inga andra heller få se matchen så bra som dom ville!

Så går det till.

På hemvägen var jag aningen besviken över förlusten, samtidigt som pappa var pratglad. Han ville snacka om matchen. Då jag inte orkade bad jag honom på ett otrevligt sätt att vara tyst. Pappa tog illa vid sig. Han tyckte jag bidrog med dålig stämning.

Därefter satt vi tysta i ca. 10 minuter och gav varandra hårda blickar. Som att vi var rivaler.

Till slut bröt pappa isen, och frågade Johanns son Daniel i framsätet om han skulle skaffa moppe nu.

Pappa: ska du skaffa moppe nu då Daniel?

Daniel: aa, ska nog skaffa en cross

Pappa: Jasså. En cross-moppe. Är det någon slags vespa eller?

Jag: Men för i helvete pappa, du vet väl vad en cross är? Du måste väl ha sett en någon gång? T.ex. när dom har visat på sporten?

Nu vart stämningen om möjligt ännu sämre. Johann va dock snabb med att fortsätta moppesnacket. Han kom in på flakmoppar.

Jag (ironiskt): Flakmoppe? Är det någon slags vespa eller?

Därefter yttrades inte ett ord under resterande tid i bilen. Ingen vågade, antar jag.

När vi gick ur bilen sa pappa: du ligger jävligt illa till!

Jag: du med kan jag säga. Det här kommer komma på bloggen, som du kanske förstår. Jag ska smutskasta dig så in i helvete!

Nu såhär i efterhand, när jag läser igenom, så ser jag att jag nog inte har något att smutskasta honom för. Jag har nog rakt igenom bara smutskastat mig själv. Fått mig själv att framstå som en grinig, pubertal tonåring.

Jag tror faktiskt jag ska gå ner till pappa och be om ursäkt på en gång. Fan. Allt är hur som helst Djurgårdens fel. Om dom inte hade torskat så hade vårt munhuggande aldrig uppstått. Eller, mitt munhuggande, rättare sagt.



//Benner