ThimBenner

-Ikväll kan du väl vara hemma och ta det lugnt? Sa mamma igår under dagen.

Jag kände att lovet varit allt annat än lugnt och att en lugn kväll faktiskt skulle kunna komma ganska lägligt. Därför bestämde jag mig för att lyssna på mammas råd att stanna hemma.

Jag gjorde upp stillsamma planer med Therese som bara skulle hem till Johanna en stund och sen skulle hon komma förbi på filmkväll. Perfekt tänkte jag!

Klockan gick. Och gick. Och GICK.

Vid 23 tiden var Therese fortfarande inte på gång och jag bestämde mig för att gå ner till Möja krog som ju var öppen och som jag dessutom aldrig har besökt som 18 åring. En öl kan ju inte skada? Tänkte jag.

Tiden gick och en öl vart två, som vart tre, som möjligtvis kan ha blivit fyra. Max fem... Det är i det här läget jag föreslår för Jonas att vi ska kliva upp på scenen och spela lite på livebandets gitarrer, eftersom att dom just har gått av scen.

Detta är en mycket bra idé och Jonas går ut i köket där bandet befinner sig för att fråga om detta är okej. Genom den lilla rutan in till köket kan jag se hur de konverserar (jag kan dock inte höra vad de säger). Jonas pekar på mig där jag står och kikar in, och bandets sångare har ett betänksamt ansiktsuttryck och ger mig senare ett par gillande nickningar.

Jonas kliver ut från köket och jag frågar vad de kom fram till, varpå han säger "du ska upp om 15 minuter" och går sedan iväg. Kvar står jag, förvirrad, rädd, fundersam, förväntansfull och fullkomligt orörlig.

Bandet entrar återigen scen och spelar ett par låtar, vilket gör att jag sugs med i musiken och helt glömmer bort de Jonas tidigare sa. Så småningom tystnar musiken och sångaren säger "Vi har en speciell gäst med oss ikväll! Ge en applåd för Andreas Benner som ska spela lite metallica!"

Jag blir helt ställd. Jag vet att jag inte kan gå ifrån nu, och inför ett 60-tal människor kliver jag istället upp på scen, fattar en gitarr och knäpper fram introt till Nothing Else Matters. P.g.a. alkoholen och nervositet är koordinationsförmågan inte den bästa, och att spela och sjunga samtidigt visar sig vara otroligt svårt.

Jag väljer därför att lämna tillbaka gitarren till dess ägare och enbart satsa på sången, vilket går lysande! Ju mer jag sjunger desto mer växer mitt självförtroende. Slutligen står jag där med micken i handen och trycker iväg sånghelvetet i äkta James Hetfield-anda samtidigt som jag känner att jag fullkomligt mosar idol-deltagarens version.

Efter mitt framträdande duggar framgångarna tätt, och jag bjuds på gratis drinkar hit och gratis öl dit.

När jag ringer Therese har hon tydligen åkt hem, vilket gör att filmkvällen uteblir och jag själv drar vidare på efterfest.

När jag klockan 05.05 äntligen befinner mig i min egen säng efter diverse efterfester somnar jag som en stock, samtidigt som jag känner inom mig att det är fullkomligt omöjligt att ta EN öl på krogen.

//Benner