ThimBenner

Du var ännu en alkoholfri helg förbi! Jag har spenderat flera timmar varje dag med mina vänner läxböckerna, och ätit chips och druckit läsk.

Sådär hade jag velat starta det här inlägget... I och för sig startade jag ju faktiskt inlägget så nu i alla fall. Men jag menar att jag hade velat skrivit det och varit ärlig.

Gårdagen vart inte fullt så lugn som jag hade tänkt mig. Pappa hade grabbkväll med alla gamla polare. Det skulle drickas öl och snackas skit! Samtidigt hade Andrea tjejkväll hos en väninna som bor i krokarna.

Jag lyckades bjuda in mig själv till grabbkvällen och svepte snabbt tre öl för att obehindrat kunna delta i skitsnacket.

Pappa hade egentligen planerat att han och grabbarna skulle dra vidare in till stan, men när Andrea och väninnorna kom över sket sig planerna. Nu vart det istället allsång och mer alkohol.

Trots sällskapet av medelålders människor lyckades jag som vanligt med bedriften att stå i centrum under hela kvällen!

Plötsligt var allt folk borta och jag, pappa, Andrea, Kjelle och Oskar stod ensamma kvar i köket.

Kjelle ville nu röra sig vidare in till stan. Oskar var på eftersom han ändå bor där. Pappa valde att stanna hemma.

Jag kände att natten fortfarande var ung, och då jag varken fått med mig Thim, Danne eller David till krogen valde jag nu istället att ta rygg på de äldre sällskapet. Kvällen vart lyckad fram tills jag vart "rånad"(!).

Efter att jag och Kjelle praktiskt taget slängts ut från ett ställe känner jag att nått stöter till min bakdel, varpå jag snabbt känner i bakfickan och upptäcker att den är tom. Någon har alltså snott min plånbok. Jag kastar mig över tjejen som nyss gått förbi och försöker, eftersom att hon inte talar svenska, att på engelska förklara att jag vill ha min plånbok tillbaka. En stor kille ger sig nu på mig, med samma svårförstådda språk, och försöker få mig att förstå att dom inte tagit den. Jag skriker då "she took my.. my.. my.. PLONBOOK!" varpå killen skakar på huvudet och dom går iväg.

Jag ger mig inte. Samtidigt som jag talar med polisen i telefon för att få dom att spärra mitt kort förföljer jag "rånarligan". Efter att ha talat med polisen i 15 minuter och förföljt ligan ner till tunnelbanan ger jag upp. Med gråten i halsen sätter jag mig uppgivet på en bänk och är beredd att låta tårarna spruta. När jag sitter där och just ska till att börja känner jag att jag sitter på något. Jag känner i bakfickan och där, mina vänner, ligger självklart plånboken!

Jag hade självklart bara känt i den vänstra bakfickan tidigare och den låg i den högra.

Vad jag vill ha sagt med det här är att den vita månaden verkligen skulle behövas just nu...

//Benner