ThimBenner

Igår lämnade jag snö och lugn för regn och stress.
Bussen begav sig prick 13.00 och jag hade nu en 9 timmars färd framför mig. Inte allt för jobbigt, ja har iPoden fullproppad med film och musik, tänkte jag. Uppenbarligen var det fler än jag som ville fira nyår på hemmaplan, för redan på andra hållplatsen var bussen full. En äldre, ja otroligt gammal, tant sätter sig på sätet bredvid mig. Jag tänkte att detta var en av dom där som kommer sova/dö under resan. Icke sa nicke, hon var nog den pratgladaste individen på hela denna jord. Först pratade hon om hennes stackars barnbarn/barnbarnsbarn, T*va, som hade en sån fruktansvärd hemlängtan. Sen pratade hon om hur underbar skidåkningen var. Jag tittade på henne och försökte uppskatta en ålder. Sisådär 90-95 tippar jag på. Att se henne på ett par fräscha carving-skidor, susandes ner för Maggans fall känns väldigt, väldigt osannolikt.
När jag äntligen tror att hon somnat plockar jag fram iPoden och börjar lyssna. Snabb som en kobra är hon där och frågar vad de är för något.
"näe ja lyssnar på musik med den" svarar jag.
"Jasså, är det sån där pop du lyssnar på?"
Jag sneglar ner mot displayen som visar "Dimmu Borgir - The serpentine offering", riktigt, riktigt tung jävla döds metal.
"Precis!" svarar jag.

Jag börjar lyssna på musiken och tanten får då problem med sitt bälte. Det var ettt sånt där bälte som man måste dra ut hela vägen och sedan knäppa fast, eftersom det fastnar annars. Jag försöker förklara detta för henne, men hon verkar inte förstå ett dugg av vad jag säger. Tillslut får en annan gammal tant hjälpa henne. Hon verkade tillochmed äldre än min reskamrat. Efter några timmar utan att ha hört ett knyst från tanten så börjar jag undra om hon äntligen uppnått nirvana. Nej, nej, ack så fel jag har!
Jag byter artist till Judas Priest och då frågar hon: "Spelar du spel?"
Jag förklarar att det fortfarande är musiken.
"Jasså, vad är dedär?" frågar hon och pekar på displayen.
För att inte verka allt för korthuggen och otrevlig så började jag genomgående berätta om Judas Priest och metal överhuvudtaget för henne. Jag lät henne även lyssna lite.
Att dömma av hennes reaktioner tror jag inte hon kommer inhandla några priest skivor när hon kommit hem.

Resans stora mysterium var inte hur de båda gamla tanterna kunde vara vid liv i sån hög ålder. Det var hur min reskamrat (vem annars) hade lyckats tappa sin mössa inne på toaletten, utan att själv ha varit där! Hon och den andra tanten satt och diskuterade olika teorier i ca 1½ timme, sen var vi nämligen framme där vi skulle äta.
Härifrån och hem händer det inte mycket mer än att tanterna pratar lite mer om mössmysteriet och ojar sig över hur "mycket" det regnar!
Det duggade.

Väl framme så smsar jag Marina och frågar hur pass tåg och bussar går hem.
Får beskedet att jag måste vänta på centralen i 20 min, sen springa av tåget i Tullinge för att hinna med min buss. Bussen skulle nämligen gå 1 minut efter tåget.
Fram tills Huddinge har hela resan flutit på bra, vi låg nog till och med lite före i tidsplaneringen.
Då stannar tåget i Huddinge och står där ca 3 minuter. Jag känner en enorm desperation, då jag blir tvungen att sitta ensam på Tullinge station om jag missar den här bussen.
Arg som ett bi börjar jag smida djävulska planer på att göra en såkallad T-Bag om jag missade min buss pga den här förseningen. Exakt vad en T-Bag är vågar jag inte säga, då detta kan anses som förberedelse till mord.

När jag kliver av tåget ser jag busshelvetet stå vid hållplatsen. Springer ner för trapporna och upp mot stationen. Tågchauffören borde köpa en trisslott när han kommer hem, för bussen står fortfarande kvar! Jag springer på och möter den där busschauffören med turban och ett enormt stort, grått skägg, som jag och Danne trodde skulle spränga hela bussen påväg hem från skolan för ett tag sen. Han har ett brett leende och jag vet inte hur jag ska tolka det. Antingen är han en otroligt vänlig själ, eller så ville han bara fylla på bussen med mer folk, för att få mer effekt i sin självmordsaktion.

Eftersom jag nu skrivit allt detta så förstår ni att jag överlevde Usamas bussresa.

//Thim