ThimBenner

Okej. Nu måste jag säga det. Jag har legat och ruvat på det i flera veckor.

Det här kan komma som en chock för många av er, men sanningen måste faktiskt fram ibland.

Det går helt enkelt inte att blunda för det mycket länge till...

Jag pratar förstås om våran "countdown". Jag började ifrågasätta trovärdigheten hos denna den första December då den visade "22 dagar kvar till julafton". Då sa jag ingenting. Jag tänkte att Thim nog själv skulle lägga märke till det.

Nu känner jag dock att det är dags att agera. Hur värdelösa kommer vi inte känns oss den 23:e annars när nedräkningen är slut? Det vore ju grymt pinsamt.

Därför ber jag nu Thim som är countdown-ansvarig att fixa till detta. Själv ska jag gå och lägga mig och vila. Jag är nämligen sjuk.

Det är rätt synd om mig.

Väldigt synd om mig faktiskt.


//Benner

Jag känner mig utsliten som bloggare. Jag bloggar för hårt, helt enkelt.

Därför ska jag nu sticka till Möja över helgen och vila upp mig. Komma i form.

Jag menar, jag har ju bloggat tillräckligt den här veckan för att kunna unna mig lite ledighet!


//Benner

1. Dåligt uppdaterade bloggar.

Fy fan va irriterande det är. Lata människor som uppdaterar sin blogg typ en gång i veckan. Det stör mig grovt.

Antingen har man en blogg som man skriver i, eller så behöver man inte ha någon blogg alls.

Fy fan säger jag bara, fy fan.

2. Smaken i munnen när man har sovit middag.

Har ni tänkt på det, att man får en väldigt skum smak i munnen efter att man har sovit middag? En smak som inte finns där när man har sovit en hel natt. Då har man väl kanske sån här såkallad morgon-andedräkt i och för sig, men man har i alla fall inte smaken.

Den där smaken sitter sedan i resten av dagen. Det räcker dessutom med att man bara slumrar till så känner man den när man vaknar.

Det jag undrar nu är; varför känner man inte smaken när man vaknar på morgonen efter en hel natts sömn?

Följdfråga: Hur länge behöver man sova för att smaken inte ska kännas när man vaknar? Det måste ju finnas en tidsgräns för där smaken upphör?

3. Hemmakommentatorer på webradio.

Jag snackar hockey nu. Jag har just lyssnat på matchen Rögle-Södertälje i webradio, där det sitter en skåning och kommenterar. Han kallar Kenny Jönsson i Rögle för "Kung-Kenny", och bryr sig i nästa sekund inte om att ens säga namnen på spelarna i Södertälje. Han kallar helt likgiltigt dom flesta för "ssk-spelaren".

När Södertälje missar ett läge så sker det "lyckligtvis". "Han (en Röglespelare) lyckades lyckligtvis få fram klubban i sista sekunden och bröt den passningen"

När Rögle sedan missar en chans så är "tyvärr", ett bättre ord. "Tyvärr missar han mål".

Södertälje har sedan fått "billiga mål", medan Rögle har gjort "klassmål".

Som grillkrydda på moset så tycker han även att domaren är lite strängare i bedömningen mot Rögle än mot Södertälje.

Visst, låt den här killen få sitta och kommentera i en grötig lokalkanal i Skåne, men låt honom för fan inte kommentera i en kanal som sänds i hela Sverige. Man förstår ju knappt vad han säger...


//Benner

För att skoja till det hela kommer jag ta listan i bakvänd ordning idag. Busigt värre!

3. Mitt skägg. Eller ja, håret i ansiktet som ska föreställa skägg. Det är ännu inte tillräckligt tätt för att jag ska kunna göra något kreativt av det. Och det har passerat stadiet då man kan gå uppåt en vecka utan att behöva raka sig. Just nu har jag antingen den baby-liknande nyrakade looken, eller den fjuniga tonårspojke-looken. För att uppnå de ultimata utseendet så måste jag vänta tills 2-dagars stubbet kommit fram, för det ser faktiskt ut som skägg för de otränade ögat. Alltså har jag börjat planera in mina rakningar, så jag ska tajma 2-dagars stubbet till lämpligt tillfälle.

2. Snön. Först kommer det lite smått. Sen kom ett brutalt snötäcke och la sig över hela Stockholm. Självklart innebar detta kaos i alla trafik och alla klagar på kommunaltrafiken. "Det snöar ju varje år, borde dom inte vara bättre förberedda?". Folk står där med sommardäck på bilen och undrar hur sjutton dom ska kunna ta sig till jobbet. Och nu när snön snabbt smälte bort så klagar folk över att de inte är lika mysigt längre. Det är slaskigt överallt. Kan vi lämna den stackars snön ifred? Kan vi sluta skylla allting på snön? Snön är mysig, snön är jul.

1. Min vänstra lins. Jag har kontaktlinser och har så haft i cirkus 5 år. För drygt 1 år sen så fick jag ny styrka på linserna och såg klockrent. Nu misstänker jag att jag behöver ännu en ny styrka. Ni förstår, mitt vänstra öga är ständigt lite småsuddigt. Tänk er att ni har ett fönster framför varje öga. Det ena är nyputsat och knappt märkbart, medan den andra är full av feta fingeravtryck och en äcklig fluga mellan glasen. Problemet är bara att jag måste beställa nya linser. Ska jag dra en vild gissning på någon styrka och hoppas att den är bättre, eller betala dom 500 kronorna som blodsugaroptikern vill ha, bara för att justera min styrka en aning? Det lutar åt alternativ 1.

Här är förresten resultatet av vår omröstning!

Hur ofta läser du ThimBenner.blogg.se?
Varje dag	57% (21)
Några gånger i veckan	16% (6)
En gång i veckan	14% (5)
Aldrig. Ni suger.	14% (5)
Totalt antal röster: 37.

1. Snöblandat regn. Jag har inget emot själva fenomenet, dock begreppet.

Från början funderade jag nämligen på om det fanns ett engelsk begrepp för detta men jag kunde inte komma på vad det skulle kunna vara. Snow-blended rain liksom?

Jag kände att jag behövde ett engelskt begrepp för det. Om någon från ett engelsktalande land skulle ringa mig och fråga hur vädret var här i Sverige, så skulle jag liksom vilja kunna säga att det var snöblandat regn utan att behöva dra värsta förklaringen.

Nu tror jag inte att någon från ett engelsktalande land kommer ringa mig helt random och fråga efter vädret, men ändå. Jag vill vara förberedd om det nu skulle hända.

Jag frågade därför experten på engelska i mitt umgänge, nämligen Thim. Thim tänkte efter ett tag, grävde djupt i bakhuvudet och sa sedan att det engelska begreppet för snöblandat regn var "sleet". Kort och gott.

Min irritation har nu därför bytt karaktär. Den tog en helomvändning.

Jag är nu inte längre irriterad på att det inte finns något ord för snöblandat regn på engelska, eftersom det uppenbarligen finns. Jag är istället irriterad på att engelskan har ett mycket bättre ord för det hela!

Ett kort, enkelt ord som beskriver hela fenomenet. Fem små bokstäver.

Själva har vi ett långt jävla begrepp som innefattar två substantiv och ett verb. Det, det irriterar mig.

2. Dåliga varningstexter på uppblåsbara klätterväggar.

Jag måste faktiskt relatera till en grej i det senaste inlägget, rörande klätterväggen.

Jag gick nämligen förbi den och kollade ett tag efter att jag lyft ner ungen. Då såg jag en lapp.

På lappen stod det med liten text att barn inte fick klättra utan uppsyn från en vuxen. Texten var dessutom på engelska...

Som att det inte vore nog med att texten var liten och på engelska, så satt den högst upp på klätterväggen! Inget normalstort barn skulle kunna uppfatta den från marken.

Lägg där till att dom flesta barn som vistas runt den där klätterväggen inte ens är läskunniga...

Detta tycker jag är under all kritik. Den lilla grabben som oskyldigt gav sig upp på väggen hade ju ingen aning om att han inom kort skulle sväva i "livsfara"!

3. Fotbollsklubbar som vill ha Magnus Hedman.

Seriöst, är Magnus Hedman någon slags vikarie i engelsk fotboll?

Jag tror att det är ett skämt varje gång. Att dom liksom vill driva lite med honom. Jag menar, han var ju inte ens bra under den tiden då han var aktiv?

"Jag behöver minst två veckors träning". Ha! Minst två veckors träning... Som att City förväntade sig något annat. Att dom trodde att han var fit for fight direkt. Att dom förväntade sig att han skulle ta första bästa plan till Manchester, ta på sig målvaktshandskarna igen och debutera redan i övermorgon mot Arsenal.

Och två veckor... Killen skulle ju behöva ett års intensivträning för att ens få fundera på en comeback i allsvenskan...

Vad är det egentligen för fel på engelska fotbollsklubbar?

Kanske är det dags att damma av Ravelli igen också? Hur mycket tid skulle han behöva för att vara redo? Tre veckor?


//Benner

I förra veckan var jag och jobbade på "Barnens trollskog" i Skärholmen. Det är ett stort lekland för ungar med massor av hoppborgar och andra trevligheter. Ni vet, allt sånt där som inte fanns när vi var små! (lägg märke till hur gammal jag låter)

Det finns till och med några slags luftdrivna kanoner som man kan skjuta bollar på varandra med. Eller, varandra och varandra, man skjuter uppifrån på folk som står nedanför. Folket nedanför har alltså ingen rätt att försvara sig. Jag gillar den grejen.

Hur som helst. När jag står där och sätter in en glasruta så hör jag plötsligt hur en unge börjar skrika. Han skriker "Maaaaaaaamma!".

Jag tänker att mamman säkert är i närheten och bryr mig inte mer om det. Ungen bryr sig dock. Han fortsätter skrika.

Efter 3-4 skrik hör jag hur rösten spricker. Den blandas med gråt. Varje mamma-skrik blir dessutom mer och mer panikslaget.

Jag känner då att det är min plikt som vuxen att gå och kolla vad det är frågan om. Den lilla pojken har kanske gjort sig riktigt illa!

Jag följer rösten och kommer slutligen fram till en klättervägg på ca. 2 meter. Högst där uppe sitter det då en liten pojke i treårsåldern i någon slags Spiderman-position, med ett så hårt grepp om klätterväggen att knogarna vitnat.

Han är vettskrämd. Paniken i hans tårfyllda blick går inte att beskriva. Han vet att hans små pojk-armar snart kommer ge vika och att han kommer falla handlöst hela vägen ner på den stora mjuka madrassen nedanför honom. Han vet att detta kan bli hans slut.

Jag erbjuder mig att hjälpa honom ner och känner mig som någon slags räddare i nöden. Pojken nickar ivrigt och jag lyfter ner honom.

Dock känner jag att något kan komma att gå fel. Jag har en bestämd känsla av att pojkens mamma kommer dyka upp bakom hörnet just precis när jag lyfter ner honom och missuppfatta hela situationen. Hon kommer antagligen tro att jag gett mig på den stackars grabben och att hans panikfulla gårt-skrik som hon hört på avstånd berott på mig!

Som tur var händer inte detta. Pojken börjar istället gråta ännu mer och springer direkt iväg. Han förstod troligtvis hur nära han nyss var att mista livet i en allvarlig klättringsolycka. Allvaret liksom sköljde över honom och chocken efter denna näradöden-upplevelse fick tårarna att spruta.

Samtidigt stod min chef utanför fönstret på en darrig sky-lift, tio meter ovanför marken. Det var nollgradigt, regnade kraftigt och blåste. Han hade stått där i stort sett hela dagen.

Först då förstod jag hur skönt det är att vara barn. När "livsfara" är att vara en och en halv meter upp i en uppblåsbar klättervägg.
När det värsta som kan hända är att man trillar ner och landar på en mjuk och tjock madrass...


//Benner

Igår var pappa med jobbet i Västerås. Dom skulle ha något slags möte. Brainstorma lite. Bolla idéer. Ja, ni förstår.

Efter mötet skulle dom alla gå ut och äta lite och därefter kanske ta några glas.

Vid halv tolv igår kväll ringde han plötsligt på min mobil. Jag, som börjar jobba klockan sju varje dag, ville förstås sova då. Jag tryckte därför bort samtalet och la mig igen.

Tre sekunder senare ringde han igen. Jag tryckte återigen bort samtalet och antog att han skulle förstå budskapet den här gången. Det gjorde han inte...

Ytterligare några sekunder senare ringde det nämligen för tredje gången. Jag kände att det var dags att få ett slut på det hela och svarade därför med ett aggressivt "JAAAAAA?!".

I andra luren fanns dock inte pappa... Det var en tjej!

Jag trodde först att det var någon av pappas kvinnliga arbetskollegor som körde en busringning men jag misstog mig.

Det var nämligen min kära far som hade "fixat tjejer" åt mig. Han hade raggat upp västerås-tjejer och "lagt in ett gott ord" för mig som han uttryckte det. Sedan hade han fått en av dom att ringa mig.

Jag tyckte det vart pinsamt och fick förklara att jag var trött och ville sova och la sedan på.

När jag nästan hade lyckats somna ringde det igen. Återigen pappas nummer. Jag svarade, denna gång något snällare, ifall det var en tjej till. Jag ville ju inte ta ut min ilska på någon stackare som hade tvingats ringa mig av min pappa...

Den här gången var det dock ingen stackars tjej. Det var min gode far himself. Han ville att jag skulle tacka honom. Han tyckte det var på sin plats.

Jag skulle just förklara att jag faktiskt ville sova när jag hör hur pappa börja snacka med nästa tjej. Den här gången var det tjejen som jobbade i receptionen på hans hotell. Pappa förklarade för mig att hon var 19 år och såg väldigt, väldigt bra ut. Sedan frågade han efter hennes nummer.

Tjejen i receptionen ville inte alls ge honom numret. Hon kände sig väl lite påhoppad i det här läget skulle jag gissa. Pappa försökte lirka fram det men receptionist-tjejen var stenhård.

Pappa talade då om för mig att han skulle gå och ta en till öl och därefter la vi på och vi hördes faktiskt inte mer under den kvällen.

Imorse ringde han dock på nytt. Han sa att han hade bra nyheter. Han hade berättat allt om mig för receptionst-tjejen och till slut hade han fått hennes namn så att jag skulle kunna söka upp henne på facebook. Själv tyckte jag bara att den här "ragga tjejer på fyllan åt sonen"-grejen hade gått lite väl långt.

Pappa tyckte jag var larvig. "Sök upp henne nu, hon var hur söt som helst. Helt klart något för dig!", sa han och la på.

Problemet är väl bara att hon troligtvis lär tro att jag är något freak som skickar min pappa på uppdrag att hitta tjejer åt mig. Att jag säger åt honom att vara en påfrestande och jobbig jävel till dess att han får tag på ett nummer.

Den här stackars tjejen var kanske helt vettskrämd... Hon tror troligtvis att jag är den obehagligaste människan i hela det här landet.

Att kontakta henne skulle vara det absolut pinsammaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, därför struntar jag nog i det. Jag låter det vara ogjort. Jag låtsas som att pappas utflykt till Västerås aldrig skedde.

Allt detta har jag nu fått att bekymra mig om, trots att jag egentligen bara ville få sova igår! Det kallar jag oflyt.

Jag kan hur som helst bara skratta åt alltihopa. Att pappa tänker på mig och vill göra något gott ska han ha en eloge för. Det är ju sådana här grejer som fyller våra liv med humor. Den här spontaniteten.

Jag tror faktiskt att han är världens skönaste pappa.
Som tack för att han försöker så ska jag ta och ragga upp några 40-taggare nästa gång jag är ute och få dom att ringa honom. För att visa min uppskattning. Allt handlar ju liksom om att ge och ta!


//Benner

Kan ni se framför er hur jag sitter med en snus under läppen och ler nöjt? Hur jag smuttar lite på den och ser sådär fruktansvärt nöjd ut?

Hur jag betraktar allt i min omgivning med en belåten min och hur jag liksom uppskattar allt här i livet mycket mer?

Det är nämligen precis så jag känner mig just nu.

Anledningen är mycket enkel. Jag hade nämligen en dosa snus nyligen som innehöll en tom påse. Snål som jag är vart jag rasande. Kände mig lurad.

Det var nämligen inte första gången det hände och jag berättade därför för pappa hur irriterad jag var. Pappa höll med mig. Delade min ilska.

Vi bestämde oss därför för att skicka in dosan med den tomma påsen i till Swedish match och skrev dessutom ett brev. Detta skedde i onsdags.

Idag, två dagar senare, fick vi ett brev tillbaka där dom bad om ursäkt och dom passade samtidigt på att skicka med ett gäng dosor som förlåtelse. En av dosorna var den nya sorten "Grov Black".

Så nu sitter jag alltså här, med en "Grov Black" under läppen och känner mig sådär nöjd. Sådär nöjd som nog bara jag kan känna mig.

Jag har dessutom fått ett tydligt besked på att det faktiskt lönar sig att vara sådär typiskt osvensk och inte acceptera allt. Man ska klaga när någonting är fel. När man inte blir nöjd.

Så nu vet ni det, alla svennar där ute. Om ni någon gång agerar lite osvenskt och klagar så kommer kanske även ni sitta där framför datorn och le nöjt, med en gratis Grov Black under läppen.

Och vad jag vet så är ju faktiskt gratis det bästa som finns...


//Benner

Ni vet nog vad det handlar om vid de här laget.
3 saker som irriterar skiten ur mig.

1. Dammsugning. Man drar den där förbannade dammsugaren fram och tillbaka för att tillsist upptäcka att man inte gjort annat än att skotta dammet framför sig. Man måste lägga dammsugaren på dammet för att få upp de, enda fungerande tekniken. Varför inte bara inse att de kanske va lika bra förr, med sopkvast?

2. Tv6. Tv6 sänder en helt egen typ av program och film. Den såkallade Tv6-tvn. Det är filmer som är så dåliga att dom inte visas i andra kanaler. Och det är serier som är så kassa att man undrar om ens manusförfattarna och skådisarna tycker att det är bra. Och så varvar dom detta med serier som Scrubs, Weeds, Prison Break (dock bara repriser, men de är ju ändå dom bästa avsnitten?), Family Guy, Simpsons.. Och så visade dom Den gode, den onde, den fule en gång. Satsar tv6 på att ha dessa askassa filmer och program för att skapa någon slags image? Och sen har dom slängt in dessa andra topp-program bara för att locka tittare?

3. Torsdagar. Varje torsdag känns som en dag i mängden bara. Idag var det iofs min namnsdag, så det var väl inte riktigt en i mängden. Men det är denna torsdags-lista... Jag tänker hela veckan på vad som ska skrivas ned på torsdags-listan, men när det väl är torsdag så finns de inte en enda tanke på den här listan. Torsdags-listan förtjänar bättre än en torsdag!


Dags för en gammal god vän att göra comeback!

Dagens låt: Kent - VinterNoll2


//Thim

Jag var nyss med om en sjuk grej. Ni vet en sån här Jesus-grej, typ.

Det är nämligen så att jag och Thim alltid brukar sitta och kolla på Boston Tea Party och skicka sms till varandra och kommentera allt. Lite töntigt sådär, vi vet. Men ändå.

Hur som helst. Idag kollar inte jag, eftersom jag sitter och kollar på film. Plötsligt slår dock tanken mig att Thim säkert sitter och kollar och att han borde sms:a snart. Jag kollar därför ner på mobilen som ligger framför mig på skrivbordet. Vad tror ni händer just i det ögonblicket?

Jag får självklart sms från killen där han kommenterar programmet!

Det kallar jag för jesus-grej.

Jag tror vi har det där lilla extra, jag och Thim. Det där lilla extra som gör att vi inte behöver prata med varandra för att förstå vad den andra tänker. Vi bara vet.


//Benner

Idag är det fars dag, en väldigt stor dag för min pappa.

Jag hade förberett med trisslotter för att göra honom glad. Pappa tog emot trisslotterna och sken upp som ett litet barn. Sedan satte han sig och skrapade.

Han skrapade första lotten. Ingen vinst. Han sken dock fortfarande som en sol.

I och med att han skrapade fram nitlott efter nitlott började hans lycka dock att avta. Jag såg hur hans leende vart mer och mer ansträngt ju fler lotter han skrapade. Till slut var lotterna slut och pappa hade inte ens vunnit 25 kronor. Leendet var nu helt bortblåst. Han såg förtvivlad ut. Jag kunde se hur underläppen började darra lite lätt som att gråten var på väg.

- Tack då, pressade han fram med sprucken röst.

Jag visste att pappas dag skulle vara förstörd i och med detta och jag handlade därför snabbt.

- Men jag hade även tänkt att vi skulle gå ut och äta mat och gå på bio!, sa jag kvickt. - Jag bjuder.

Jag såg hur lyckan återigen blommade upp i hans små tårfyllda ögon och hans förhoppningar om en bra fars dag var nu tillbaka. Han svävade nu återigen omkring på små glädje-moln.

Jag kände att han behövde det här.

Nu är vi i alla fall hemma igen och jag tror att jag lyckats behålla platsen som pappas favorit-son, trots fiaskot med trisslotterna


//Benner

Imorse när jag kom hem från jobbet så fick jag en ganska rejäl överraskning.
Jag hade blivit polisanmäld.

Det hela grundade sig i att min granne hade fått en lampa sönderslagen och sett någon springa iväg. Han hade börjat jaga denna någon, men såg sig besegrad efter att någon hade försvunnit in i skogen. Han går då tillbaka till huset och ser mig, som just kommit hem från jobbet. Han lägger ihop 1+1 och får 5. Jag blev polisanmäld för skadegörelse.


//Thim