ThimBenner

I lördags var jag och familjen på 40 års kalas hemma hos moster Mathilda. Tvärtom mot förra helgen alltså, då det ju var barnkalas.

Jag ville som vanligt försöka stå i centrum, men med så många människor runt omkring mig som jag inte kände så vart det aningen svårt. Jag tyckte helt enkelt inte att jag fick det utrymmet jag ville ha.

Jag hade dock allt planerat! Charmig och humoristisk som jag är så hade jag nämligen skrivit ett gulligt tal på rim till min moster, som jag valde att plocka fram efter någon timme.

Musiken stängdes av, folk stannade upp och alla tystnade. Jag fick kritiska blickar. Ingen trodde riktigt att jag hade vad som krävdes för att hålla ett tal bara sådär. Jag tyckte till och med att min egen mamma såg aningen tveksam ut...

Två minuter senare avslutade jag mitt tal och såg mig om i rummet. Det var bland det starkaste jag någonsin upplevt. Jag hade nämligen fått ett 20-tal kvinnor i 40 års åldern att gråta i floder. Inte ett öga var torrt!

Succén var ett faktum.

Självsäkert började jag nu röra mig runt i rummet och jag kände hur allt fokus låg på mig. Precis som jag ville ha det alltså.

Gråtande kvinnor kom från alla håll för att få en pratstund med mig och jag njöt som aldrig förr. Dock kändes det lite tråkigt att vi inte riktigt var i samma ålderskategori...

Detta skulle det dock bli ändring på. Plötsligt hade jag nämligen hamnat bredvid en blond kvinna, och efter att ha pratat med henne i fem minuter så bestämde hon sig för att ringa dit sin dotter. Hon hade även hunnit med att bjuda med mig till Thailand över jul och nyår!

Jag kände att det gick aningen snabbt i svängarna nu. Från att ha varit den anonyma killen som folk knappt ens såg så började folk nu lova bort sina döttrar till mig och bjuda med mig på fina resor. Detta gjorde mig misstänksam.

Jag kände att jag inte riktigt ville köpa grisen i säcken, om man säger så. Jag ville nog allt träffa den här dottern innan vi började bestämma för mycket. Som jag såg det fanns det nämligen två alternativ till det här förslaget.

Alternativ 1. Mitt tal var så fruktansvärt charmigt och bra och jag var så söt att mamman förstod att jag var världens bästa kille och svärson.

Alternativ 2. Dottern var ful som stryk, och jag såg ut att vara den här desperata killen som tar första bästa tjej jag hittar.

En halvtimme senare dök dottern upp och jag kunde snabbt plocka bort alternativ 2. Hon såg nämligen inte dålig ut alls och var dessutom jättetrevlig.

Kvällen flöt på och alla hade det trevligt. Eller, nästan alla i alla fall. Några bråk hit och dit uppstod ju, men så blir det ju för det mesta.

Klockan halv 4 kom jag i säng. Jag fick sova med Jonte, eftersom Lina vägrade. Jonte hade kanske fått några droppar för mycket, och Lina la sig därför i soffan. Som tur är så har Jonte stor säng, så vi behövde inte direkt ligga på varandra.

Tänk er hur komiskt det hade varit! Varenda kvinna på hela festen slogs för att få vara med mig och trots detta så hamnar man slutligen i säng med sin kusin, positionerad i en tajt och intim sked. Ha! Det hade varit fruktansvärt ironiskt.

Hur som helst, kvällens höjdpunkt var nog ändå lilla Wille.

Wille höll som vanligt maxfart, dock på ett nytt vis. Han jagade nämligen varenda människa och ville stå till tjänst. Han erbjöd sig att hämta dricka och mat. Bäst var när han kom fram till folk och frågade: "vill du ha rött eller vitt?", och syftade på vin. Speciellt kul när min 12 åriga lillasyster fick frågan.

När Wille skulle bjuda på mat var han dock inte lika generös. Jag gick nämligen ut till buffén, där den lilla rackaren stod och serverade.

Wille: Vill du ha potatissallad?
Jag: Ja visst.

Wille ger mig då två små slevar potatissallad.

Wille: vill du ha vindruva?

Jag: Njaa, egentligen inte. Men jag skulle nog vilja ha mer potatissallad...

Wille ignorerar mig fullständigt, ger mig en vindruva och säger åt mig att gå och äta. "flytta på dig, det är fler som vill ha mat", säger han aggressivt och nästan lite hotfullt.

Med gråten i halsen och sänkt huvud gick jag in och satte mig, åt min vindruva och mina två klickar potatissallad och hävdade därefter att jag var mätt. Jag ville ju inte få den lilla killen att tro att han hade vunnit. Lite stolthet skulle jag minsann få behålla!

Jag vill nu passa på att tacka Mathilda och Björn för att ni uppfostrat er son till att bli så givmild med maten och så fin i tonen... Nej då! Skämt åsido, tack för en väldigt lyckad och trevlig kväll. :)


//Benner