ThimBenner

Idag avverkades alltså årets första golfrunda. Som två spända och förväntansfulla pojkar stod jag och Jocke på första utslagsplatsen och gjorde oss redo. Då hände de som alltid händer... Två gubbar kommer promenerandes mot oss och informerar oss om att vi ska spela med dom. Jippi.

Spelmässigt va dom som de flesta överålders män brukar vara på golfbanan, dvs. de slog 60 meter, tittade nöjd efter bollen som studsade fram och berömde sedan varandra.

Dock hade dom vissa andra speciella egenskaper som långt ifrån alla golfande herrar som jag och Jocke spelat med har besuttit.

Den första (den såkallade mysfarbrorn) var tunt byggd, hade en saftig mustasch och var uppskattningsvis ca. 70 år. Han såg sådär fasligt snäll ut att det möjligtvis kan vara skadligt. Han berättade stolt om sina klubbor och sa att han "NOG aldrig skulle bli lika bra som mig och Jocke". Märk väl ordet "nog". Det finns alltså fortfarande chanser enligt honom.

Den andra mannen snackade ännu mer än farbror nr. 1. Tyvärr lyckades jag och Jocke inte riktigt snappa upp vad han försökte säga... Han hade nämligen någon slags grötig hemmagjord dialekt som, i samband med att han knappt öppnade munnen, gjorde att endast bullriga mumlanden nådde våra öron. Det var totalt obegripligt att förstå.

Vi tyckte dock att hans brytning på sina håll påminde dels om finska och dels om danska. Vår gissning vart att han från början var född i Finland, men att han sedan flyttat till Danmark. På så vis har han i grunden haft en dansk-finsk brytning, alltså den danska varianten av finlandssvenska. Våra spekulationer fortsätter med att han nu har flyttat till Sverige, och därmed fört över sin dansk-finska till svenska.

"äcklig kombination" tyckte Jocke. Jag instämde.

Farbror Nr. 2, "Mummlarn", ställde till problem för oss. Han skulle nämligen vara ständigt social och då jag och Jocke inte fattade mer än lösryckta ord visste vi inte vad vi skulle säga. Dessutom lät det för jävla roligt vilket gjorde att vi båda gick och bet oss i läppen för att inte börja skratta. Vi var alltså tvungna att lyssna noggrant på hans mummel för att försöka uppfatta något, hålla oss för skratt och därefter säga något i stil med "aa okej" eller "jaaahaaa" utan att få det att låta som att vi hade skratten i halsen. (vi ville ju inte såra den stackarn)

Farbror nr. 1. , mysfarbrorn, hade dock inga problem alls. Han uppfattade varenda ord av vad "mummlarn" sa och förde långa konversationer. Jag och Jocke bara skakade på huvudena och tänkte "hur bär han sig åt för att förstå? HUR FAN BÄR HAN SIG ÅT?!"

Okej. Åter till spelet. Som Jocke påpekade i en kommentar på förra inlägget så vann han tävlingar. Eller snare tävlingarna... Jag hade dock inte 50 slag på nio håls rundan. Så roligt ska vi inte ha. En spännande 46:a däremot kan jag nog gå med på... Men, men. Förhållandena var dåliga. (A)

//Benner