ThimBenner

Varje gång som pappa inte hör vad jag säger brukar jag efter ett par försök tappa tålamodet och skrika det åt honom. Jag tror alla reagerar på ungefär samma sätt.

Varje gång jag skriker på honom svarar han dock på samma sätt. Han säger: "jaha, nu är det hormonerna som spökar igen. Jag kanske inte har berättat för dig att jag har nedsatt hörsel på ena örat?!". Sedan ser han ynklig och irriterad ut.

På det här viset gör han så att jag får dåligt samvete för att jag skrek. Något jag egentligen inte borde behöva få, eftersom jag faktiskt på ett tålmodigt sätt försökt att med normal samtalston säga det två-tre gånger innan jag skrikit. Vad lämnar han mig för alternativ liksom? Om han inte kan uppfatta min normala samtalston så måste jag ju skrika för att han ska höra!

Nu är dock platserna bytta. Jag har nämligen, till följd av mitt topps-missbruk, lyckats skaffa mig en propp i örat. Därav är jag till hälften döv. Det enda jag kan uppfatta med mitt högra öra är, förutom ständiga susningar, nämligen skrik. Då det ständigt smärtar i örat funderar jag även på om inte trumhinnan är skadad.

Hur som helst. Nu ska jag ta vara på situationen. När pappa försöker sig på att prata med mig nästa gång ska jag svara "va?", en tre-fyra gånger tills hans tålamod rinner över och han skriker varpå jag ska säga: "jamen trevlig ton... jag kanske inte har berättat för dig att jag är halvt döv din okänsliga skrikande gubbe!?"

Därefter ska jag se skärrad och sårad ut och lämna rummet. Det kallas hämnd.


fotnot: min pappas hörsel är inte så dålig som han själv och denna text får det att låta som.


//Benner